Aftonbladet – 1 februari 1836, sida 2

AA 3 Bör 0 OO pe OR Kommerse Rådet Zenius ytterst enkel och anspråkslös. Såsom de fleste män a! mycken verksamhet, steg han upp bittida på morgonen och arbetade ända till middagen, och hade derföre sin afton merendels ledig, samt deltog då gerna i sällskapslifvet, der han också öfverallt lika gerna var sedd och emottagen i anseeude till sitt flärdfria och trefliga, om ocksåicke egentligtiglättiga lynne, och dea godhjertenhet som utgjorde hufvudegenskaperna i hans karakter och forskaffade honom talrika vänner. En följd af hans goda hjerta var tyvärr, alt har, oaktadt en ganska reglerad lefnad för sin person, icke ullbragte de sista åren utan ekonomiska bekymmer, orsakade af pekuniära uppoffringar för andra. Ett annat utmärkande drag hos Zenius var det höga Begrepp han hyste om qvinnans bestämmelse och den stora högaktning han alltid egnade åt fruntimmer af uppfostran och bildning. Personer af hans bekantskap från ungdomsåren tillskrifva denna omständighet, i synnerhet, ett bos Zenius alltid tifligt qvarlefvande minne af dess moder, som skall hafva varit utrustad med ovanliga både hjertats och förståndets egenskaper. Men vi återvända till Kom.erse Rådet Zenius såsom offentlig man. — Hans kärlek för lagkunskapen och för dess användning till ett efter tidernas skick förbattradt lagsystem må slutas deraf, att han, oaktadt med säkerligen mera gällande anspråk än mången annan, likval försakade flere tillfällen till högre befordran. Ett annat exempel, från tillförlitlig hand oss meddeladt, kan också tjena till bevis härpå. Då ban erfor Rikets Ständers önskan vid sista Riksdag, att lagkommittgen måtte erhålla uppdrag att till ledning vid lagförslagens blifvande granskning uppgöra en jemförelsetablå emellan dem och nu gällande lagar m. m. meddelade han i förväg sina förra kamrater en plan dertill; och ehuru Ständernas uppmärksamhet icke hade kommit att fästas dervid, att Skånska och Götha Hofrätternes sanit Högsta Domstolens anmärkningar vid civila lagförslaget, såsom icke afgifne förr än efter dess tryckning, ånnu ej hade kunnat af lagkommittga öfvervägas, insåg han dock det böra bli.va kommittens åliggande, att uppgifva de rättelser och förändringar, hvartill dessa anmärkningar möjligen kunde foranleda. Må man då döma om den ledsnad och nedslagenhet som intog honom, vid underrättelsen att en helt annan ordning blifvit utstakad för verkställigheten af den åtgärd som Ständerne äskat. Det är redan, utan -misskännande af andras förmåga, tydligt att främmande personer, icke skulle kunna med den fullständighet och säkerhet, som författarne sjelfva, utveckla i sin helhet de vidt omfattande arbetena till plan och grundsatser, så, som det är nödigt, om den begärda tablåen skall bhfva af någon hufvudsaklig nytta. Hvilka känslor borde han då röna, när en sådan anda gjort sig gällande vid tillsättningen af den nya kommitten, att främste ledamoten deri blef en man, som under riksdagarne uppträdt såsom förklarad hufvudfiende tll snart sagt alla de grundprinciper, på. hvilka det nya lagförslaget är uppfördt. Det var icke många dagar efter denna underrättelse, som Zenius föll i sin sista sjukdom, och det skulle i sanning icke förundra oss om den hade dertill betydligt bidragit. Det har äfven, om vi minnas rätt, i det officella bladet blifvit uppgifvet, att den aflidne, dagen före sin bortgång erhållit underrättelse det man ämnade föreslå honom att i Hr Advokatfiskalen Staafs ställe ingå i den nya kommitten. Om detta verkligen är händelsen, så kan man lyckönska honom att han då redan var sanslös. Tillfället af Kommerserådet Zenii dödsfall och af dessa händelser, som så nära föregått detsamma, gifva för öfrigt ganska rikhaltiga ämnen till reflexioner. I synnerhet kunde här vara lämpligt, att yttra något i anledning af en artikel som lästes i Svenska Minerva i slutet a sistlidne år, riktad emot Lagkommittgens arbete. Men för att icke göra denna artikel för vidlyftig, uppskjuta vi det till ett annat nummer. I sammanhang med de upplysningar som här blifvit lemnade, angående den aflidne förtjente medborgaren och vetenskapsmannen, -kunna vi likväl icke undgå att yttra någon förundran, att Sverges Statstidning, som meddelat så utförliga nekrologer öfver till och med fruntimmer, och sednast den märkvärdiga öfver Grefvinnan Sprengporten, der man fick veta, aut hon var född af framl. Excellensen Brahe, icke bar ett ord till sådana utmärkta mäns, !som en Zenii minne. — Författaren af skriften: 1720, 1772, 1809, sem lemnat så rika bidirag till teckningen af vår vd, har redsn anmärkt ett dylikt prof af andan hos Statstidningens patroner, uti tystnaden vid sådana personers bortgång, som en Adlersparre och Mannerheim, och då dessa anmärkningar så väl passa äfven för nu ifrågavarande fall; Kunna vi ieke sluta denna uppsats bättre, än med reproducerande af det ställe i nyssnämda skrift) som vidrör detta ämne: Vi hafva starka anledningar till den förmodan, att cron öfver de moraliska statskrafternas aftynande, mera än ålderdomen och krämporna, tärde lifskraften hos de hecce freidade män, Manne hem och Adlersparre,