Aftonbladet – 30 januari 1836, sida 2

Kring jorden och rymderna slår, Bland minnen och stjernor i norden ställs Din visare Östanoch Vestan-fjälls. CARL JOHAN, du Konung och hjelte båld! Du bundit den stormen, som röt, De Lejon som stridde , tog du i sold, Den fjellring, som brustit, du knöt; Nu fridsäll, som Freyer satt fordomdags, Du sitter på thronen med mognadt ax. Lik .WASA och hvad för Sverige han var! CARL JOHAN, för norden du är, Ej endast dess Kung, du är landets Far, Ditt stamträd, som han, sjelf du bär:. Din Namnsdag är inne, — och Folkets röst Samlar sig manngrannt, som nyss, kring ditt bröst. Nyss for du din Eriksgata omkring: Ivad mötte din klarögda blick! Som folket gick förr ull Allshärjarting, Dig Konung! till mötes det gick: Det har väl ej svärd, ej sköld på sin arm; Men dit och dädan din bild i sin barm. Säg, såg du, o Konung! en enda man Af tusen och tusen dertill, Uppå hvars panna ej molnet försvann , När du ibland skaran höll still? Hvad är det för trolUlmakt du ensam fått, Då du ibland foket visar dig blott? Du kommer — hvar dyster tanke flyr snart, Som mörkret för dagningens sky; Hvart hjerta blir vänligt, som, ditt — och klart Hvart öga, som tindrande ny; Ack, folket minnes, och vet nog minsann , Att Kungen allena är Folkets Man. Upp stå väl kämpar med tveäggadt ord, .. Ej folkets , blott folkgunstens vän; Men folket är skarpsynt här i vår Nord, Det kan dem ej känna igen; Sin Konung det känner — och tror och vet, Att han, och han ensam, är nog för det. Och bjuder du oss att slåss mot en verld, Går man atur huse till strid; Vårt bästa arf är vårt fådernesvärd, Det hanger på väggen bredvid Du för oss ju an, CARL JOHAN! — ändock Snohvita dufvan sig satt på ditt lock.