Aftonbladet – 27 januari 1836, sida 2

1ICPL ATT CIVE LLllD Fe LES OCIP AAITLP 2 IVER, SITER ett långt företräde hos H. Ex. Hr Grefve Brahe, äfven haft Audiens hos H. M. Konungen. (Dagl. Alleh.) UNDERSÖKNINGEN OM BRIGGEN ATLAS. Amiralitets-Auditören Puke har nu till Jastitie-Kanslersembetet inkommit med sin första rapport om un dersökningen angående Briggen Atlass sättande på grund vid inloppet till Karlskrona. Denna undersökning Dekräftar innehållet af de anmärkningar som lästes i en insänd artikel 1 detta blad för i måndags. Enligt den förda Loggboken hade briggen, Torsdagen den 10 December kl. 4 5 e. m. fått om bord kronolotsen Måns Persson från Aspö, som var vållande wuil oiyckan; kl. I 4, under frisk nordlig vind, efter flera vändningar, stannade fartyget med två starka stötningar på grund, i detsamma lotsen ropade: ror i lä! Vädret var då ännu ljust och klart. Alla slags åtgärder och försök gjordes att få fartyget loss, men förgäfves. Kl 10 kom koasul Palander med den omtalta galeasen om 25 lästers drägtighet, och lossade hela natten. Först kl. 4 på eftermiddagen dagen dagen derpå, kom den omtalta barkassen från Amiralitet med 29 man. Sekund-Lotsen Måns Pehrssom häröfver hörd, och som uppgaf sig vara född 1788, antager till SekondLots 1833 och under tjenstetiden icke varit för någon förseelse vid domstol tilltalad, och icke heller extra judicialiter afstraffad, förklarade, att han icke ansåg sig vara uppsåtligen vållande till den timade olyckshandelsen, enär, då densamma inträffade, det var något mörkt och den å land liggande svön åstadkom förvillelse och förtonade dess sjömärken; hvaremot Skepparen Falk anmärkte, att det var ljust, luften klar och vädret vackert, så att, med tillbörlig kännedom om grundets läge, olyckan desto mindre hade skett, som Falk, för att vara såker om ett riktigt utförande af manövern, sjelf förde rodret efter lotsens kommando, samt dessförinnan frågade honom om han noga kände farvattnet, så att han kunde åtaga sig lotsningen, hvilken fråga af honom bejakades, hvarförutan lotsen varnades, så väl af Falk, som ock af någon af de öfrige 3:ne om bord varande lotsar, att icke gå for nära det ifrågavarande grundet, som benämnes sVetgrundet, men i Sjökartan kallas Viuri Hjortgrundet, på hvilka varningar Måns Pehrsson likväl icke gaf akt, utan svarade att han nog skötte sin sak. Dessa uppgifter bestriddes icke af Måns Pehrsson, i andra delar än dem, som angingo snön i land, som skall förvillat honom, och den erhållne varningen af en bland lotsarne, den han påstod sig ej hafva hört. Hela besättningen å den förolyckade briggen Atlas, nio man till antalet, vidhöll, på den af dem vid RådhusRätten aflagde ed, utan undantag, innehållet af det för dem upplästa Loggboks-utdraget, såsom fullkomligt instämmande med sanna förhållandet, och återupprepade bestämdt, att fartyget stötte i samma ögonblick, som Måns Pehrsson ropade Ror i lä; men på framställd fråga af Måns Pehrsson förklarade vittnen samfäldt, att de, såsom sysslosatte i förn af fartyget, icke hört den varningen, som en af de öfrige lotsarne skalllemnat Måns Pehrsson. Målet uppskjöts för inkallande af lotsarne Blasius Königs på Inlängan samt Lars och Måns Anderssöner på Ugnskär, som väl voro kallade till den 21, men då icke tillstädes för mehnföre, men deremot närvarande den 29, då de, såsom vittnen, hördes och berättade: Blacius König, som af Kapitenen Falck var upptagen om bord, för att följa med till Staden, dit han i allt fall skulle sig begifva, att han uppmanat Måns Pehrsson att vända, emedan fartyget låg öfver ett grund, som kallas Elleboden, men att Måns Pehrsson ej brytt sig derom, utan först ett par minuter före det Briggen stötte, röpat: ror i lä, att vädret var kallt, med nordbg vind och bramsegels kultje, luften halfskum, dock icke värre än att lotsarnes långmärken kunde till hälften synas, och att äfven pricken vid det grund, hvaremot fartyget stötte, syntes uti vattenytan. Lars Andersson och Måns Andersson, hvilka, efter slutad lotsning af Briggen, qvarstannat om bord: att sedan fartyget, efter Måns Pehrssons kommando och under det Kapitenen sjelf förde rodret, vändt 2:ne gånger, samt Kapitenen gjort Måns Pehrsson uppmärksam deruppå, att de vtterligare borde vända i tid, ropade Måns Pehrsson Ror i lä, men för sent, sa att fartyget, då vinden något rymde, i samma ögonblick stötte på grund; anseende vittnena, i synnerhet de begge sistnämde, att olyckshändelsen kunnat undvikas, om Måns Pehrsson icke för sent anbefallt den sista vändningen. Ehuru konfronterade, vidblefvo vittnena hvar sin utsago. Konsul Palanders, i egenskap af godsägarnes och assuradörernes ombud, afgifne uppgift på den timade förIucten af gods och fartyg, som likväl, i anseende till ic