Aftonbladet – 23 januari 1836, sida 2

de heta falkplymer, fastän Reiherplymerna icke äro af någon falk, utan af hägerfågeln: Ardea Egretta. Eöreställom oss, hvilken elegant figur den gamla Fru Minerva skulle spela, plymagerad med stjerten af en falk, en hök, en glada, eller något annat species af falkeller örnslägtet! Samma gång har någon sagt henne, alt den i samma artikel omtalta Indiske Furstien ej kallas Ransghit Sing, utan Rundschit Sing. Det förra brukas likväl äfven så mycket; men vill man ändtligen nyttja det Engelska stafningssättet, så är detta icke Rundschit, utan Runjeet. Variationen i skrifssattet kommer af Engelsmännens uttalaf bokstafven u framför konsonant; af hvilken orsak också ömsom skrifves t. ex. juggernaut och Jaggernaut. Uti Nr 2 har hon istagit något som föregifves vara ett bref från en resande landsman i Paris, och innehål ler en uppbygglig historia oms tidnings-redatörerne derstädes, hvilka samtlige framställas såsom skrymtande bedragare, de der kämpa för olika principer blott för att slå folket dunster i ögonen, men i tystbet skratta åt all öfvertygelse. Det är visst sannt, att i Frankrike likasom här finnas besoldade tidningsredaktioner, utan karakter och grundsatser; en af dem, Moniteur du Commerce, har bland annat nyligen i en svit afartiklar förklarat, att Ryssland är Frankrikes naturliga bundsförvandt, hvilket vi rekommendera hos Argus och Minerva till blifvande kommentarier i frågan om våra allianser; men de åratal af förföljelse och fängelsestraff, som en del tidningsredaktörer i Frankrike underkastat sig för sin opinion, visa nogsamt trovärdigheten af sådana historier som detta bref, hvilket likväl äfven funnit en hedersplats ibland Samlarens samlingar. I ett par påföljande numror har Minerva gjort ett försök att kasta en blick på den närmaste framtiden, som tyvärr är både vindoch skumögd. Medan hon på deita sätt blickar i vädret framför sig, vridet hon tillika på sitt gamla positiv fram den kända visan, att i tidsandan endast ligger ett begär att öfverflytta väldet . till massorna; men har dervid sjelf dem naiviteten att erkänna, det medeltidens karakter var frihet, — hvilket är rätt, såtillvida, som det kan lämpas till den första delen deraf, eller folkvandringarnas period, som var tidehvarfvet af en demokrati, hvars like icke finnes i någon af de moderna staterna. — Ty em de sednare uppkomna fe odalväldena kan omdömet naturligtvis ej gälla. — Uti ett annat nummer åter berättas om en förvånande sammankomst i Paris af ett sällskap, der en af Ledamöterne skall hafva uppläst en afhandling, innefattande hädelser emot Kristna -religionen och Frälsaren. Detta förklarar Minerva nu utan betankande för en produkt af tidsamdan, likasom man förut velat göra med: Fieschis brott. Hvad gör det, att tidens utmärkande tecken just är att arbeta på upplysning och moralisk förbättring hos massorna? Emot alla föreningar, som afse att befrämja de lägre klassernas odling, sedlighet och nykterhet, har Minerva långt för detta utsagt sin förkastelsedom. Sådant leder allt, säger hon, till förstörande af den kristliga. ödmjakheten.? — Vill man deremot se denna i dess rätta gestalt, och lära känna typen för blygsamhet och andlig fattigdom , så behöfver man endast betrakta — Redaktionen af Svenska Minerva! Vi gjorde likväl orätt, om vi ej erkände, att en artikel af intresse redan på detta årtalet finnes i Minerva. Det är en nekrolog öfver framlidne Ryska ministern härstädes, Generalen Grefve. van Suchtelen, som stod att läsa derstädes .i går. Genom de källor Minerva här haft att tillgå, har hon kommit i tillfölle att meddela detaljer angående Grefve van Suchtelens härkomst och förfäder ända ifrån 15 och 16:de seklerna. Se har hvad som förekommer om den aflidne ministern sjelf: i Johan Peter van Suchtelen) föddes i Grave, en Holländsk fästning vid Maasfloden, på gränsen af Brabant, den 2 Augusti 1751. Egentligen bestämd ifrån början för den civila banan och för vetenskaperna, skickades han redan vid 8 års ålder till Groeningen, för att der begynna sina studier. . Aterkommen 1765 ull föräldrarnes hus, beslöt han att inga i krigsståndet. Hans fader . underviste honom sjelf i matematiken, hvaruti ynglingen gjorde sådana framsteg, att han redan i Januari månad 1768 blef antagen vid Geni-korpsen såsom Under-löjtnant (Ingenieur extraordinaire). Efter föregångna befordringar, blef han 1779 kapten vid denna korps, hvarifrån han tog afsked år 1783 med Öfverste-löjtnants rang. Han ingick derpå i Rysk tjenst såsom öfverste-löjtnant vid genie-korpsen, befordrades, 1786 twvll Öfverste, och 1789 ull General-Major. Under Kejsar Pauls regering blef han 1797 General-löjtnant, samt 1799, på Petersoch Paulsdagen, GeneralenChef, alltid tjenstgörande vid ingeniör-korpsen. Intill den tidpunkten, hade han efterhand blifvit dekorerad med Wladimirs-Ordens 4:de klass år 1786;