Aftonbladet – 4 januari 1836, sida 3

Den välgörande käppen. En numera afliden, utmärkt ahtningsvärd, men något hetlefrad musikus, vid namn H., som i sina. yngre år på 1790 talet hade bott i Stockholm, men sedermera flyttat härifrån, till en mindre stad, hade bland andra mobilier en tjock masurkäpp, på hvilken han satte mycket värde. Som den icke var af något prydligt utseende, föll det berättaren en dag in att fråga, hvarföre den förvarades med så speciel omsorg. Jo! det skall jag säga Dig; emedan den: en gång frälsat mitt lif, vär svaret. På förfrågan vid hvad tillfälle detta skett, berättade han vidare : Jag bodde det året (vi minnas nu ej hvilket), långt upp på söder, och befann mig en afton, efter att hafva rott öfver med en håt till Ragvaldsbro, sträfvande uppför Besvärsbacken, den ginaste vägen till mitt hem. Ungefär midt i backen stod, invid väggen af ett hus, en karl, som, när han såg mig komma, nalkädes och följde allt tätare efter mig. Jag påskyndade mina steg uppför den branta backen ock karlen sammaledes. — Slutiigen var han ända bredvid mig och kastade på mig en blick, hvari jag tydligen såg den bofvens afsigt att röfva, och kanske mörda mig. Då tänkte jag: här är bättre att förekomma, än förekommas, hvarpå jag tog den här medhafda påker och drog karlen i skallen, så att han låg der, samt sprang derpå af alla krafter min väg. Alltsedan har jag af tacksamhet för mitt lifs frälsning förvarat käppen, som en relik, och skall göra det så länge jag lefver. ; De uppträden af öfvervåld, som hu på en tid passerat, och de. ännu flere, som berättats, måhända utan att hafva passerat, återkalla i minnet, fastän icke såsom något exempel ull efterföljd, denna anekdot, hvilken berättaren för flere år tillbaka hörde af hufvudpersonen sjelf.