Aftonbladet – 19 december 1835, sida 3

Olyckligt att det icke finnes någon port eller ens ett fönster, att hissa sig ner igenom, åt något annat håll än just trädgården, der soldaierna hålla rumor! Fort då ut genom porten! tyst! fort mellan buskarna! Det är för sent!! Tvänne värnlösa fruntimmer, omringade af-en hop halfrusiga, vildsinta, skrattande och hånande bussar; huru upprörande för känslan! hvilket rysligt öde väntar de arma! medgif, att detta kan sluta bra tragiskt! Dock — der kommer skyddsengeln, den mystiska mannen i hvita halmhatten! Diego, Diego! Och Diego tilltalar soldaterna, han näpser dem, han ber dem, han anslår alla känslosträngar i ett menskligt bröst. Förgäfves. Han mötes med det råaste skämt, det gräsligaste hånskratt. Det är grufligt med det kriget! Donna Isar bella besvär honom att ge sig tillkänna, bon har en aning om att han blow behöfver aflägga masken dör att gora mera effekt. Diego tvekar, han är uppenbarligen i strid med sig sjelf. Alexanders svärdet, som skall skära knuten i tu, är ännu nere i vinkällaren, dock — se der hafva vi den oundgängliga persedeln, den gamla Fabio, farbrodern och guffadern för hela kompaniet! den gräskäggiga knekten vet knappast ut och in på sig; bland Spanskt och Portugis har tyckts honom godt att vara. Hvad står på? aj, aj! litet knäsvag? eller hvarföre kastar du dig till jorden, gamla Fabio? är det kanske för mannen i gröna rocken? kamraterna se på hvarandra med stora ögon, de undra och fundera. Generat Mina! utropar ändtligen Fabio, han har igenkänt sin fordna general. Och soldaterna, likasom slagna med en trollstaf, falla alla på sina krän vid det stora namnet, och donna Isabella och hennes dotter kunna knappast framföra ett ord för sina öfverbrusande känslor at beundran och tacksamhet för sin ryktbara välgörare, och Mina tager Fabio, sin gamla trotjenare i förra kampanjer, till sig för alltid, för att båda gemensamt i fred och ro tillbringa deras återstående dagar på landsbyggden. Af de sednaste krigsunderrättelserna från Spanien erfar man dock, att den gamla fältherren åter lemnat sitt vackra slott i grannskapet af donna Isabellas villa, för att lägga sitt svärd på vågskålen i sitt fåderneslands strider, och skörda nya lagrar, något som han svårligen har att vänta sig på skådeplatsen vid Gustaf Adolfs torg.