Aftonbladet – 19 december 1835, sida 2

mvm—— rm —----w— .-2-2xm———— --— ----5 —-—-——— —nn —N—-(bÖUV——-Ou—ssso MM mm —— Hj hh aa Ä I HV VV OHMVAV U(MUM-— M—M rr MO — —? -— KV — emmv förste vilja blifva de ytterste; och så långt är det lyckligtvis icke kommet. WVi skola bemöda oss att ådagalägga — och det skall väl lyckas genom 1dkeligt upprepande af ett och detsamma — att det verkligen icke är något behof af förbättringar, utan blott af förändringar och omstörtningar, som anfäktar människorna i denna onda tiden. Allt står på förträffliga fötter; och det är blott en sorts olycklig svindel, onda tankar, osunda uppstiguvingar ur digestionsorganerna, som sätta de lägre klasserna i harnesk mot de högre. Afund och plundringsbegär, men ingenting annat, uppvisa proletärerna mot de legitima mnehafvarne af derma yerldens goda; och några få oroliga ärelystne hufvuden bland de bättre smickra proletärerna, för att på deras skuldror krafsa sig upp. De må vilja inbilla andra, ja till och med sig sjelfva, att deras afsigter äro rena och deras nit för den stora hopens bästa oskrymtadt; vi skola dock aldrig medgifva detta. ty nog veta vi den saken bättre än de. Vi känna dessutom människorna, åtminstone dem, som äro värda att känna; d Vv. s. oss sjelfva och vi veta således att filantropi och oegennytta äro sagor, som man blott berättar hopen, för att vinna sina ändamål. All entbusiasm är antingen galenskap eller hyckleri, utom den vördnadsfulla enthusiasmen för det gamla och det legitima, hvilken wi måste vidhålla och hvilken vi föresatt oss att inplanta hos våra läsare. Emot folkgunstjägarna komma vi därföre egentligen att strida med hån och spe och infall — om vi äro stadde vid några — och förvridningar af deras ord, ty de förtjäna icke en allvarlig eller årlig strid, och sanningen att säga, aro de hårda, halstarriga därutivnan, ianseende till vissa strängar, hvilka slå an på den stora mängden och hvilka de hafva i sin hand. Det hånande grinet är kännemärket på den fint bildade verldsmannen och vi ämna icke faufilera oss med pöbeln. Således är vår operationsplan icke att tvista om de stora frågorna för menskligheten, utan blott någon gång och flygtigt vidröra dem, och då endast med magtspråk; för öfrigt ämna vi hufvudsakligen använda den bepröfvade taktiken att harcellera, att fåsta oss vid småsaker, som möjligen kunna vändas till våra motståndares nachdel, relevera tryckfel, och uppnedvända bokstäfver. Vi vänta oss visst att nästan alltid blifva afvisade och afspisade; men emedlertid kan detta skojarekrig slutligen måhända matta både våra fiender och deras läsare. Hvad vi sjelfva därpå förlora, ja om vi gå under det får icke bekymra oss; vår pligt är att, såsom biet; stinga och dö — såsom Zriny, att störta oss i brådjupet, blott vi kunna draga en fiende med oss. Dessa yttersta tider äro så onda, att exterminationskrig mot liberalismen är hvarje trogen undersåtes pligt. Vi uppmana hvarje ärlig och vältänkande undersåte att prenumerera; Med bekymmer motse vi väl, att härmed blifver något klent; men, förfäras ej, du lilla hop! är vårt valspråk; och för åtgången blir väl någoa råd. Redaktionen af Minerve Sparcassienne. Företaget gick, som vi spådde, smått och tråkigt. Qvickheten började tryta; det beständiga kältandet och idisslandet gaf magsyra och äckel; krafterna aftogo, isynnerhet på eftermiddagarna. Vi försökte ett par gånger att! ändra titel: en tid kallade vi bladet La Sourie, en tid La Glaneuse, allt Sparcassienne; ingenting hjälpte. Våra höga gynnare ledsnade att längre underhålla ett företag, som de sågo icke tjäna till någonting. Då tog jag ett ömt afsked åf min vän Studentskoy, packade tre dussin stekta kycklingar i min ränsel och vandrade ut på nya äfventyr. — VV Dr Mm ä 4 TA TP ee OT? I Rn ar