Aftonbladet – 17 december 1835, sida 2

den politik, han skulle hafva antagit, utan tvifvel hade funnit ett stöd i en majoritet af detta samma parti. Det tredje stora partiet utgjordes af Carlisterna, den fallna dynastiens förklarade trotjenare. Detta parti räknade i sma leder en stor mängd afsatta tjenstemän, hvilka efter förlusten af sitt uppehälle voro färdiga att göra hvad som helst för återställande af sakernas gamla ordning. Utom dessa funnos ganska månge, hvilka af trogen loyautt höllo fast vid Bourbonerne, samt slutligen några få eländiga slafvar, dem femtio års erfarenhet icke lärt någonting af friheten, och hvilka, sträckande armarna efter sina brutna kedjor, längtade efter träldomen igen, Från detta parti fruktade man mycket i händelse af ett krig. Men utgången tyckes hafva hevisat, att ät ven dessa farhågor icke voro grundade. När man påminner sig den fullkomliga brist på enthusiasm, hvarmed Hertiginnan af Berry mottogs i de södra provinserna, och öfverallt annars i Frankrike, der hon for fram, undantagandes i Vendee, den högst snöpliga verkan, som kriget på detta håll åstadkom, isynnerhet då den jemföres med det motsatta partiets våldsamheter i Paris och Lyon, och hvilka förorsakades af juste-miliö-systemet ; samt då man erinrar sig huru på slutet detta fruktade parti blef bragt till fullkomlig oskadlighet genom den skam, som en dåraktig qvinna kastade på det -samma, kunna vi icke annat än anse Carlistpartiet hafva varit alltför förakthbgt, för att ha bordt tagas i betraktande vid afgörandet af den politik, som af Ludvig Filips kabinett skulle följas. Hade styrelsen valt ett mera modigt system, skulle den endast af detta parti haft att möta något motstånd, då deremot juste-milieupolitiken kunde vara säker om en opposition af tvenne motsatta partier, de liberala och carlisterna, och vid ett tillfälle, ett bedröfligt tillfälle, blef man också vittne till den olycksaliga föreningen mellan de: tu till väpnad hand emot regeringen. I händelse af krig, tro vi derför bestämdt, att styrelsen då skulle haft vida mindre opposition att kämpa med innomlands, än juste-milion nu verkligen erfor. Man skall tilläfventyrs mot detta argument anföra, alt vi icke gjort något afseende på det republikanska partiet, af hvilket styrelsen hade vida mer att frukta, än af hvilket annat som helst ; att detta parti, som varit Konungens fasa, som otvifvelaktigt förorsakade de stora oroligheterna i Paris och Frankrikes södra städer, och endast genom en väldig beväpnad styrka kunde kufvas, skulle blifvit regeringen for mäktigt, om armden används i utrikes tjenst. Härpå svare vi, att republikanismen, såsom parti, knappast existerade i Frankrike vid början af nuvarande regering. Lafayette, den förnämste mannen i det liberala partiet, var öfvertygad att tiden för en republik ännu icke var kommen i Frankrike, och nästan hela partiet öfverenståmde med honom i denna tanka. Namnet republikanism var för den stora delen af Frankrikes bästa medborgare en fasa, och rätt populärt endast för några få. Det liberala partiet, alla utom ett ringa antal obekymrade temperamenter, var fullkomligt belåtet med en konstitutionell monarki. Men den förhatade juste-miliö-politiken4 alstrade just sjelf ett republikanskt parti, söm aldeles icke blef utan sin betydelse såväl i afseende på antal som talanger. Trötta vid de många ränkerne, utledsna vid förhalandet af alla deras förhoppningar och ursinniga genom förtrycket, kastade sig nu tusen, hvilka skulle bildat det ädlaste stöd åt eh sann medborgarestyrelse och en på konstitutionella principer grundad thron, in i ultraoppositionens leder, och blefvo en skräck och gissel för styrelsen. Hade Lafayettes system antagits, skulle republikanerna, såsom parti, varit föga starka, och konungen egt till sitt understöd 2 partier, innefatjande nära största delen af rikets talanger och rikedomar, såväl som fysiska magt. Taga vi desslikes i öfvervägande antalet af de fattiga, hvilka ett krig skulle lemnat tillfälle att användas, och vidden af cen industri som derigenom skulle blifvit satt 1 verksamhet, finna vi det temligen påtagligt, att inhemska oroligheter i händelse af ett allmänt krig skulle blifvit högst få och o-, betydliga. De allierade makterna fruktade derför ingen ting så mycket som krig, och detta med mycket skäl, medan de deremot å andra sidan på goda grunder hvarje stund väntade och befarade en begynnelse af fiendtligheter från Frankrike. (Forts. följer). ——2 ss KK r