Aftonbladet – 17 december 1835, sida 2

af Lafayette, och stod främst i de fria principernas sak. Sf RE Ra EFIT nösa tilldragelse bemäktigade sig Europas särskilda styrelser. Deras förfäran var ögonskenlig, för den flyktigaste observation; tyranniets legohjon, legittmitetens högsta tjensteandar, återspeglade i sma bieka anleten den paniska fruktan, hvaraf deras herrars hjertan voro uppfyllda. Det syntes nu, huru litet monarkers sammanträden och kabinetters intriger uträtta, hur vanmägtiga alla protokoller äro, hur diplomatikens konstiga väfvar, likna en den lösligaste spånad, i jemförelse med styrkan hos ett folk, som en gång lärt känna hvad det är, att vara fritt. I denna allmänna bestörtning, tro vi, att om Frankrike antagit en hotande ställning, Ryssland med nöje skulle sett sin egen ro och säkerhet till godo, genom att foga sig efter de länge förbisedda artiklarna i Wienertraktaten, i afseende på Polens oafhängighet, och att Österrike skulle lättat, åtminstone till någon del, den outhärdliga last och tunga, som trycker Lombardiet och de påfliga landskaperna. Vi tro icke, att ett krig skulle varit följden, i fall Frankrike med allvar yrkat erkännandet af dessa båda länders rättigheter, ty, såsom utgången bevisat, fanns aldrig en tidpunkt, då de stora makterna röjde en bestämdare motvilja för krig, än efter sista Franska revoluionen. Oaktadt Frankrikes fredliga ställning, har det sedan Juli 1830 gifvits så många anledningar, som kunnat leda till krig, och femtio år forut ovillkorhgen skulle gjort det, men icke destomindre nu tillåtits passera obemärkta, att herrar politici blifvit fullkomligen gäckade i sin spådomskonst. Att Kejsaren af Ryssland skulle i fred och ro sitta och se på huru hans höga slägtinge Holländaren steg för steg utdrefs ur Belgien, tills han omsider icke egde så mycket som en fots bredd af denna provins, som han kunde kalla sin egendom, att Österrike helt saktmodigt skulle låta sig väl bekomma utmaningen i Ancona, att de nordliga makterna skulle lugnt åskåda ligitimitetens nederlag i Portugal, samt, utan att höja en arm, bevittna den konstitutonella sakens framsteg i Spanien, äro allt facta, som vi tro icke i Europas hela förflutna historia kunna finna någon motsvarighet. Att de stora makterna icke saknade skäl att taga illa vid sig, och. att ett krig skulle varit högst förstorande för dem, är utom allt tvifvel. De märkte väl, att liberala principer blifvit utsådde öfver bela kontinenten, att en orolig anda var i verksamhet, samt att massan af folket deraf rönt ett inflytande; de kände med sig sjelfva att legitimitetens läror blifvit underminerade, och att deras egna throner hvilade på en ihålig botten. Deras bekymmer voro välgrundade; inom få dagar efter underrättelsen om Franska revolutionen, erhöllo de redan en annan om en resning i Belgien, och om den med fördubbladt raseri utbrutna lågan i Polen. Ett krig med Frankrike visste de väl endast skulle göra olyckan värre. Följden skulle blifvit en kedja af revolutioner, den förfärligaste kanske, som verlden sett; kontinenten skulle blifvit dränkt i en öfversvämning af blod, och kejsaredömen och konungariken, stater och senjörier skulle kastats om hvarandra i en allmän ruin. Följderna af ett sådant krig tyckas oss hafva varit vida mera fruktansvärda för de tre stora magterna, än för Frankrike. ; Det är ett allmänt argument emot en dylik, mera frisinnad och oförfärad politik, att ett krig skulle oundvikligen ledt till en inhemsk resning, som åter enligt all sannolikhet kade slutat med styrelsens öfverindakastande. Vi tro, att dessa farhågor sakna tillräcklig grund. Vid Ludvig Filips anträde till regeringen var nationen söndrad i tre partier. Det första af dessa representerades Deras lösen var nonintervention, och deras stora grundsats den, att ingen makt skulle få blanda sig uti en annans mål emot framgången af fribetens sak; att for ögon blicket Österrike icke skulle tillåtas träda emellan Påfven och hans undersåter i de norra legationerna, hvilka stredo för sina rättigheter. Deras motiver voro rena, och deras afsigter välviljande och ädla. De egde ingen med den äregirighet, det begar efter makt, och den eröfringslust, som karakteriserade Napoleon. De önskade. aldrig krig, utom för att bistå ett folk, som suckade under tyranniet och kämpade för att blifva fritt; de: ville dock ej förr lägga sig i saken, ån denna kamp redan verkligen börjat. De :erbjodo ingenting utom deras eget lysande exempel, för att förmå ett folk att afskudda sig oket ; de beklagade så mycket som trots någun följderna af ett krig, men de trodde att det funnes konsiderationer af högre vigt än fredens bibehållande. Det andra partiet, om så det kan kallas, består af juste-milieu-män. De representerades i kammaren af dessa män, hvilka vi redan beskrifvit såsom afgjordt liberala i händelse Carl den X:s välde fortfarit, men ; icke redebogna att uppriktigt förena sig med det mera