Aftonbladet – 15 december 1835, sida 1

MM MMMM MM — LL XL I —— —— mv WVälr egt tg Att uti den ifrågavarande artikeln eller noten, som innefattar en afhandling om skillnaden emellan Dynastisk och nationcil politik, kunna skilja det sanna ifrån det falska, hafva vi icke funnit möjligt, utan att återgifva största delen deraf, efteråt beledsagadt med några reflexioner. Den lyder sålunda: Dynastisk politik kallas den, då Regenten endast eller i första rummet har till ögonmärke sitt enskilda intresse och att bibehålla sig sjelf och sin Dynasti på ihronen, samt för detta ändwmål åsidosätter och uppoffrar Landets och Statens intressen eller åtminstone icke skänker dem något afseende i andra fall än då de ej stå i strid med hans enskilda syftemål och fördelar. En dynastisk politik är således motsatsen af en Nationell politik. Karakteren af en dynastisk politik kan röja sig i ledningen af statens både yttre angelägenheter och inre förvaltning. I de yttre angelägenheterna eller förhållanderna till främmande regeringar visar sig den dynastiska politiken, då regenten och regentslägten, af fruktan för en pretendent eller för inre missnöjen och för att bihehålla sig i besittningen af thronen, söka stod hos främmande makter, mvujligen till och med sådana, som äro landets naturliga fiender, och för att köpa dessas bevågenhet uppoffra Nationens politiska eller kommerciella intressen, samt 1 ena eller andra eller ändtligen i begge. hänseenderna göra staten indirekt till eu Vasallrike. Uti den inre styrelsen åter uppenbarar sig den dynastiska politiken på det sätt, att regenten och -regentslägten, misstroende mnationen och anseende sig icke ega nog styrka genom den, söka stöd för sig hos ett parti, antingen derigenom alt de kasta sig i armarne på något redan :tillvarande parti, eller ock derigenom, att de i hemlighet väcka och underhålla -partisöndringar, för att sedan kunna identifiera sig och sina enskilda intressen med. något ibland dessa partier, och göra dess medlemmar till .sina blinda anhängare och satelliter; hvarigenom Regeringen i båda fallen blir en partistyrelse i stället för alt vara en JVationell Regering, d.. v. s. en Regering, som är till för det Hela, och som med lika rättvisa, lika ynnest omfattar alla klasser, alla medborgare. Likasom ingenting hindrar, att en dylik politik uti de ytttre angelagenheterna, om den tll ex. vill köpa sig tvenne mäktiga främmande Regeringars stöd och bevågenhet, åt den ena af dessa Regeringar uppoffrar Statens politiska oberoende, och åt den andra folkets commerciella och industrie!la intressen ; så kan den ock på samma gång ganska väl vara Dynastuisk både uti den yttre och inre politiken: Hasallregering på samma gång som partistyrelse. För att göra detta vigtiga begrepp om dynastisk politik tydligare genom ett exempel, ibland de flera af denna beskaffenhet, som Historien fiamställer, så låtom oss till ex. se, huru den nya dynastien i Frankrike, eller Juliregeringen, skulle ha handlat, i fall den, fruktande för Pretendenten (Henrik den V) och den afsatta dynastiens anhängare, samt misstrogen och rädd för nationen, icke hafi nog mod och ära att följa en nationell politik, samt att deruti söka sin styrka och derigenom upprätthålla sig, utan i stället hade trott sig behöfva omfatta en dynastisk politik. England och Ryssland äro Europas måktigaste stater, det förra som sjömakt, det sednare som landmakt, och begge tillika Frankrikes farligaste fiender (Ryssland är val ej i omedelbar gränsberöring med Frankrike, men det kan med så mycket större skäl kallas Frankrikes farligaste och enda farlige fiende på kontinenten, som Frankrike är nog starkt att ingen makt utan Rysslands hjelp vågar angripa det med. ett landkrig). Om Juliregeringen låtit sin politik dirigeras af dynastiska motiver, så är det följaktligen klart, att den, genom eftergifter för Englands och Rysslands önskningar och intressen, skulle sökt att vinna Engelska och Ryska regeringarnes bevågenhet. För att köpa sig Engelska regeringens stöd skulle den t. ex. ha evacuerat den vigtiga besittningen af Algier, som är en sådan nagel i ögat för England, och då Brittiska kabinettet kort efter Julirevolutionen, 1 hopp att kunna draga parti af den nya Fransyska Regeringens förlägenhet, på allt sätt sökte förmå denna öppna underhandlingarne om en IHandelstraktat, och icke blott hade gjort ounverturer derom genom sin Ambassadör, utan äfven för detta ändamål skickat Handelsministern (the President of the Board of trade) i en speciell mission till Paris, samt agenter som kringreste i de Fransyska hamnarne för att i samma syftning verka på opinionen hos Handelståndet (t. ex. D:r Bomwring), så skulle den. också ha afslutat den af England så ifrigt önskade Handelstraktaten, eller åtminstone i Fransyska Tulltariffenoch Navigationslagarna gjort några betydliga ändringar, all född fån TE. I 2 4 11 TN AES NARE Rn