Aftonbladet – 12 december 1835, sida 2

Med gårdagsposten hitkom den sorgliga underrättelsen, att Landshöfdingen, JustitieRådet Grefve Gustaf Wathier Hamilton, som för några veckor sedan för tilltagande sjuklighet måste lemna sin befattning såsom Ordförande bland Rikets Ständers Revisorer, den 8 dennes med döden afgått. — Samhället förlorade i honom en rättskaffens och utmärkt medborgare. Redan vid några och tjugu års ålder utnämnd till StatSekreterare för Kammarårenderna, å hvilken post han var den förste efter 1809 års statshvälfming, öfvergick Grefve Hamilton från detta embete till Justitie-Rådsplatsen, der han i många år skötte sitt kall med mycken utmärkelse, till dess han lemnade den, för att emottaga Landshöfdinge beställningen i Linköping. Han var en afde få personer på högre platser, som med sin vandel visat att det går an att tjena sin Konung och sitt fädernesland såsom embetsman utan att behöfva affektera förakt för tidsandan, eller afvoghet mot refarmerna, och att det icke ges mer än ett sannt nit, nemligen den redliga viljans, likasom icke mer an en verklig sjelfstandighet, nemligen karakterens. — Han var icke mer än omkring 50 år gammal. G-efve Hamiltons bortgång, som åter lemnar ett af de vigtigare embeten i landet att besätta, leder tankan naturhgt på ett märkvärdigt faktum i vår administrations historia; nemligen att nnder mer än tjugu års tid, icke en enda LandsSekreterare eller LandsKamrerare blifvit upphöjd till verklig Landshöfding, och endast tvänne, så vidt vi kunna påminna oss, under samma tid varit tilförordnade, nemligen von Sydow och Ehrenborg. Huru många Majorer, OfversteLöjtnanter och Öfverstar som under samma tid erhållit sådana platser, kunna vi icke uppgifva. Vi framställa detta faktum visserligen icke för att derpå grunda något klander, ty utan tvifvel känner Regeringen bäst, hvilka äro lämpligast att sköta rikets vigtigaste embeten; men just derföre att det är allmänt erkändt, att vid befordringar hos oss, afseende endast göres på skicklighet och förtjenst, men icke på börd eller rekommendationer, måste det så mycket mer förefalla såsom en otur, att under loppet af mer än tjugu år, uti tjugufyra Län i Riket, icke en enda ZLandsSekreterare eller Landskamrerare bland alla dem, somi åratal handlagt Landshöfdingeembetena, skulle funnits så skickig, att han förtjent komma i åtanka framför militärer, hvilka icke före sin utnämnmg haft minsta kännedom om eller befattning med detta embetes vidsträckta åligganden; ty i sådant fall är det icke att betvifla, att det också skett. Ännu egnare är detta förhållande när man erinrar sig, hurusom Landssekreteraren och Landskamreraren ofta hela år, under vakanser, Landshöfdingarnas frånvaro vid rikdagarne eller af andra anledningar, ensame skött länet, och att det just da af besynnerlig tillfällighet inträffat, att länsstyrelsen på somliga ställen kunnat gå så väl, att man knapt märkt att Landshöfdingen varit borta. Nu säga väl somlige, att ehuru en Landssekreter och Landskammrer unna vara tjenlige att sköta de rutiniera göromålen, så duga de likväl ej till chefsplatser, i jemförelse med en om också förut i embetet obevandrad militär, (nb. vid ett gardesregemente; ty från de indelta rege