Aftonbladet – 11 december 1835, sida 2

dant kommit styrelsen tillhanda, som man tillät honom att läsa depeschen. Denna brist på förtroende från konungens och ministerns sida öppnade ögonen på Lafitte och visade honom, att det nu var tid, attibhanådroge sig urkabinettet; och han skickade också in sin afskedsansökning omedelbart derpå. Det var tydligt, att kungen eller hans kabinett redan antagit ett system, som stod i strid mot hans eget och de frihetsvänners, hvilka ställt sig under Lafayettes baner. Vid: denna tid hade systemet till och med redan fått sitt namn. Konungen hade i sitt svar till en deputation från Gaillac, uti Januari, begagnat följande uttryck: Vi skola försöka att hålla en lagom, medelväg (un juste milieu) lika mycket skild från konungamagtens missbruk, som folkväldets excesser. Och i dessa ord, säger M. Pepin, låg atveckladt ett helt system, deri konungen gjort sitt eget lof. v Casimir Perier kallades nu till president i konseljen; och detta system, hvari konungen gjordt sitt eget lof, blef nu med ens öppet erkändt och försvaradt. En mägtig opposition framstod deremot, men i antal underlägsen dess förfäktare. I spetsen för detta parti voro Lafayette, Odilon Barrot, Dupont de IEure, Lamarque och andra, hvilkas namn äro identifierade med frihetens sak öfver hela verlden. Juste-milieun fick tikväl öfverhanden. Med valfriheten gjorde man nu en qvacksalfvarkur, och dermed blef slutligen så beställdt, att de trettiotvå millioner, som bebygga Frankrikes jord lemna ett maximum af endast omkring 200,000 röstande. Belgiska revolutionen hade redan utbrustit, och de Holländska tropparne drefvos bort från alla håll 1 landet, utom Antwerpens citadell, derifrån deras kanoner hotade med förstörelse den skönaste stad i Belgien. Ett vapenstillestånd inträdde, medan den sluge Talleyrand förödde tiden med att vid konferensen i London söka medelst artiklar och protokoller arrangera en affär, som snart blef löjlig genom den långa utdrägten, och som med ett enda ord från Franska konungen skulle blifvit ställd till rätta. Men Justemilieun. skulle ihärdigt följas. -Belgern erhöllo afslag på att få hertigen af Nemours till sin konung, och det var först mer än ett år sednare, då de stora magterna på det mest bestämda sätt bevisat, att ingenting skulle förmå dem till ett krig, som en quasi-förbindelse tll understöd lemnades Belgerna i en Fransysk prinsessas person, och Franska artilleriet vände sig emot Antwerpens citadell, från hvars vallar nationen så länge blifvit hånad af Holländska konungens truppar. Emedlertid bröt revolutionen i Polen ut, och detta herrliga folk lemnades åt sig sjelft att utan bistånd strida sin strid emot Rysslands öfvervägande styrka. Det är ofverflödigt att återkalla för minnet de lysande bedrifter, de bländande segrar, de hemska nederlag, den undergång och förhärjning, som följde på hvarandra i detta olyckliga krig. Ingen hjelpsam hand utsträcktes ifrån Frankrike, intet uppmuntrande ord blef påkostadt; kampen var redan längesedan slutad, och dödens stillhet inträdde. Det var då, som Franska ministern för utrikes ärenderna gjorde sig tapper med alt häda nationen genom den formliga förklaringen, att lugn råder i Warschau.? Ja, det lugn, som råder öfver svartade och rökande ruiner, -— grafvens och benhusens lugn, — dödens lugn! Resningarne i alien vore ej heller mera lyckliga eller bättre understödda af Frankrike. Några få troppar inkastades i Ancona, endast för att uppägga folkets, enthusiasm genom åsynen af deras trefärgade fana — för att visa, att Österrike icke på något villkor ville kasta sig i ett krig, — för att bli begabbade af Påfven och nesligen draga sig tillbaka igen; medan icke en arm höjde sig till att hämma verkningarna af kardinal Albanis blodiga edikt. Så ändades den. sista striden för friheten i Europa; och Frankrikes monark satt leende på sin thron, under det tyranniet skred i triumf öfver kontinenten och offren för dess grymheter förgäfves sträckte sina händer mot honom, hvars pligt det varit att hjelpa dem. i Styrelsens makt var nu r ulltagande; elfva millioner francs per annum voterades för civillistan af de beskedliga kamrarna, åt samma medborgarekonung, Som gifvit sitt högtidliga löfte att afstå från all sådan. Insurrektionerne i Lyon, Grenoble och andra städer i södra Frankrike blefvo hämmade af den stående armen; och : nationalgardet, detta föremål se0en länge för misstroendet och fruktan, blef upplöst öfver en stor del af riket. Sluligen inträffade mordscenerna af den 5 och 6 Juni 1832, för att gifva styrelsens välde en befästelse utöfver allt vidare motstånd. Anda till denvna tidpunkt hade någon våldsgerning i Paris utmärkt hvarenda månad af Ludvig Filips regering. Men Junistriderna voro mera än en vanlig emeute. Hade inpsurgenterne lyckats, skulle affären kanske blifvn benämd en annan ärofull revolution; såsom dess utgångnu blef, kerakteriseras hon, och sannolikt med rätta, såsom en dårvå in me Il 6 4 0 Ske för dem