Aftonbladet – 11 december 1835, sida 2

mansatt af en stor majoritet utaf män, liberala för ti den, var hon likvål icke förberedd på det liberala partis opinioner, hvilket just i revolutionens ögonblick framstod i dagsljuset. De voro män, som, i händelse Carl den tronde förblifvit vid regeringen, skulle hafva utgjort en kraftig, ärlig och oberoende opposit:on, eller ännu sannolikare skulle vunnit öfverhanden och sålunda fått en minister utvald ur sina leder; men efter revolutionen varo: de icke redo att möta Loafayettes och hans partis djerfvare åsigter. De voro fullkomliga juste-milieu-män, och den konnng, de utvalde, ådagalade sim skarpsinnighet i att antaga ett system, som, emedan det öfverensstämde med majoritetens i kammaren vyer och sannolikt skulle i den finna ett stöd, tycktes vara det för hans eget bestånd och hans förmåga mest lämpliga. Vi vilja likväl icke bafva ledt till den meningen, att om konungen beslutat sig att följa det mera liberala partiets råd, han skulle funnit en opposition 1 kammaren. Man var derstädes i ett fullkomligt tillstånd af obeslutsamhet och tvekan; majoriteten saknade lika mycket deras bestämda åsigter, hvilka nu med klappande hjertan skådade framåt tll hela Europas emancipation, såsom resultatet af deras egna ärofulla sträfvanden, och såsom det stora värf, hvilket låg framför dem att fullborda; som å andra sidan deras fixa partiskhet, hvilka ännu alltid önskade den fallna dynastiens restauration. De skulle sannolikt varit färdiga att lemna sitt biträde till en vida modigare politik, än den konungen antog; men man kunde icke tro dem om att af sig sjelfva skapa något. system. Med en sådan kammare var det lätt för Ludvig att välja den väg, som syntes honom bäst; och han ensam måste derför anses ansvarig för den, som nu blef tagen. Hans första omsorg var att använda alla möjliga utvägar för sitt eget befästande på thronen. Han antog sålunda i de skrifvelser, han adresserade till de särskilda monarkerne med tillkännagifvande af sitt anträde till regeringen, en styl, som bättre anstått en bönfallande skattskyldig, än chefen för en .magt utaf första ordningen. Svaghetens tillgjordhet hos Hertigen af Modena, hvilken återsände hans bref obrutet, kunde bemötas med ett smålöje; ett sådant löje på Napoleons läppar skulle dock hafva kostat Herr Hertigen hans hertigdöme; men Ludvig Filips ödmjuka adress till Kejsåren af Österrike, deri han talar: om den ärofulla Julirevolutionen såsom en tom katastrof, samt autokratens högdragna svar, voro 1 lika grad förnärmande för Frankrikes ära och hånande: för känslan Hos hvarje frisinnad man öfver hela verlden. Den handling, hvarigenom styrelsen härnäst väckte ovilja emot sig, var öfvergifvandet af de Spanska flyktingarna. Flere hundrade sådana strömmade efter Julirevolutionen tillsamman i Frankrike, der de erhöllo penningar och pass till Spanien. Tvenne af ministrarna, Guizot ech Montalivet, hade personligt sammanträde med några af dem, hvaraf resultatet var, att de åter beslöto sig till ett försök för återvinnande af sina frioch rättigheter. Och hvad blef följden? De utlemnades på nåd och onåd till en monark, som. vägrat att erkänna Julirevolutionen och den Kung, hon satt på thronen, och hvars premierminister, (säger M. Sarrans i sin biografi öfver Lafayette), hade utsändt ett cirkulär till alla rikets auktoriteter, på det: högsta förnärmande Ludvig Fihp personligen och fiendtligt mot revolutionens principer.? -Den olycklige Riegos broder, utdrifven från Paris, Torrijos, den gamle Lope de Calderon, den ädle Pinto, och femtio andra frihetens martyrer, tvungne in i snaran och dödade utan ransakning från Spaniens sida, utan någon remonstration från Frankrikes, som satt dem vapen i handen, se der följderna af den förtröstan, som dessa offer satt till barrikadstyrelsens ärlighet och tro. Det första kabinettet var icke låivglifvadt; det förlorade modet för de oböjliga sinnena i Paris och drog sig tillbaka från ärenderna, såsem det förmodas, af fruktan för att åtaga sig ansvarigheten för dep instundande processen med exministrarna. Det nya kabinettet upptog emedlertid åtskilliga af samma medlemmar, med Lafitte till President. Det var under hans styrelse, som konungens system började visa en mera afgjord karakter, eburu ännu alltid dold för allmänheten. Innan fem månader förflutit, upptäckte den patriotiske och storsinnade premierministern, han som så länge verit konungens bepröfvade vän och för sitt fäderneslands bästa uppoffrat en furstlig förmögenhet, att han ej längre ägde sin monarks och de öfriga medlemmarnes: i kabinettet förtroende. Man satte sig på tvären mot hans redliga åsigter, man koatraminerade hans planer, mån förlamade lins mesyrer. Lafayette Soch Dupont de PEure hade alltredan blifvit tvungna. alt resignera för verkningen af ett system, så yterligt motsatt deras åsigrer. Och resultatet af dessa bå2 -— 20