Aftonbladet – 10 december 1835, sida 1

sig stamningen inior det utskott als parlamentet, som fått i uppdrag att anställa undersökningar i denna sak. Tjenstförrättande stormästaren, Lord Kenyon, spelade vid sina yttranden, då han tillfrågades huruvida han var medvetande af att Oranieloger funnos bland soldaterne och matroserne, en role, som kom en att: beklaga, det: ett namn, så lysande i Engelska laghistorien, nu skulle blifva. på detta sätt komprometteradt; :Men-: det: ig-: tigaste är, att detta samfunds befullmägtigade ombud, öfverstelöjtnant. Fairman,. som reste omkring i :Storbritannien med ett specielt uppdrag af stormästaren, allt mer och mer anklagas för direkt högförräderi, så att våra Carlister beskyllas att hafva ämnat spela samma role med Konung Wilhelm IV, som-de Spanska för få år sedan med den aflidne Ferdinand VII. Fairmans anklagare är den bekante Hr Haywood, stormästare för en loge i Yorkshire. Han har offentligen förklarat sig beredd, att i sinom tid framdraga vittnesmål, och flere vittnen hafva också redan nammngifvit sig och framträdt till. bestyrkande af hans uppgifter. Sålänge ännu icke någon formlig undersökning ägt rum, vore det visserligen obilligt att luta åt anklagarens sida; men äfven med föresats att iagtaga den största opartiskhet, visar sig dock tydligen och klart genom parlaments-utsköttets berättelse, som blifvit nationen förelagd, att hos många af Oranieföreningens hufvudmän funnits en straffbar afsigt, hvartill isynnerhet horer det ifriga sträfvandet att få soldater med 1 föreningen, Detta var visserligen den allravärsta inkonsequens hos ultratories, som å ena sidan på det mest hårdnackade sträfva emot att någon Brittisk soldat ens måtte kunna hinna till graden af underlöjtnant, om också hans uppförande och kunskaper gjorde honom än så skicklig. dertill, då deremot, å andra sidan, de upptaga honom till medlem af ett hemligt sällskap, hvilket förutsätter ett ännu större förtroende. Misstänkt förefaller också den tillämnade instiktelsen af en loge i granskapet af Kensingtonpalatset, der Hertiginnan af Kent och hennes. dotter, den lagliga thronarfvingen, vanligen residera, för att draga Prinsessans hofstat med in i nätet. Denna upptäckt skadar öfverhufvud Tories på det högsta, emedan dylika hemliga stämplingar äro desto brottsligare i ett så fritt land som England, som hvar och en individ och hvilket parti som helst äger den högsta möjliga frihet, att genom sammankomster, tidningar och skrifter af alla slag, framlägga sina meningar och önskningar, utan allt förbehåll. Det var just hufvudmännen för Oranie-sällskapet, som från sina bänkar i Ofverhuset dagligen gjorde utfall mot de politiska föreningarne, och nära nog beskyllde Grefve Grey för förräderi, emedan han tålde dem, och för det han, eller rättare kronans jurister, icke ansågo dessa föreningar för lagstridiga, emedan de voro offentliga sällskaper, som offentligen uttalade sina ändamål, hvilka icke stodo i ringaste strid med statsförfattningen, och de dessutom hvarken fordrade eder eller hemliga tecken, ej heller det ringaste sökte draga till sig militären. London den 47 Nov. 1835. OConnells svar till Raphael är till och med i. många af mina Toryistiska bekantas tanka tillfredsställande, isynnerbet som äfven Hr Vigors bestyrker OConnells uppgifter i hufvudsaken, och lofvar att om ett par dagar lemna närmare upplysningar. Raphael åtnöjde sig nu med att bygga sitt hopp på det utskott af parlamentet, som kommer att undersöka saken, ehuru det ännu icke är rätt tydligt hvad det egentligen är, som han beskyller Agitatorn för. OConnell har väl att ansvara för många synder ; men jag tror, att icke ens någon af hans bittraste fiender i sitt sinne anser honom vara i stånd till den lågheten, att hafva sålt platser i parlamentet, fastän Toryjurnalerna göra sig all möjlig möda att pådikta honom denna förbrytelse. Om det eckså blott gör verkan för ett par veckor, så tjenar det dock, liksom så mången annan af dagens lögner, att nedsvärta ministeren. Men om man också antog, att det lyckades påbörda OConnell alla de laster man beskyller honom för, oeh att öfvertala till och med den sämsta katholska pöbeln, att undandraga honom sitt förtroende, såsom detsamma ovärdig; om man också antog, at det lyckades inveckla cen nuvarande ministören i hans fall, och att till och med vid ett nytt val skaffa en Toryminister öfvervägande majoritet i Underhuset — tror man väl, att de Irländske katholikerne då skulle åtnöja sig med, att den protestantiska kyrkan fortfor i sitt nuvarande skick? Aldrig. Whigs, som då icke mera höllos tillbaka af de band, deras ställning, såsom innehafvare af embeten, pålägger dem, skulle ännu närmare sluta sig till radikalerne, allt efter hand utvidga sina idcer om reform, och landet skulle af den allmänna rörelsen darra i sitt djupaste grundfäste. Och skola väl Wellington och Peel 1836 eller 1837 hafva mera mod och kraft att träda upp är IT LL os. ARNNM J2 I. 12 eo mm FE