Aftonbladet – 24 november 1835, sida 2

tjenten C. K. Dahlin, hvilken, under förmälan att han vore handelsbokhållare, med Svensson uppgjorde handel om dräll, ylletyg, och vadmal, till ett värde af 547 R:dr 44 sk. rgs., hvilka medel genast borde betalas af Dahlins husbonde, en Grosshandlare vid namn Hoffstedt, å hvilken Dahlin äfven lemnade skriftelig invisning. Varorna uppmättes och . forslades af Svenson samt tvänne hans kamerater till den uppgifne Grosshandlarens kontor, som föregafs vara beläget på nedra botten i Brunsgränden. Ankomne dit, förundårar det Vestgöthen till en början att varorna skalle bäras 3 trappor upp 1 huset, hvarest de inlemnades hos der boende förre handelsbetjenten Greiner. Nu blef fråga om betalning, och Vestgötharne ville icke aflägsna sig förr än de fått liqvid. Dablin började framkomma med åtskilliga undflykter för att bli af med dem, sägande att Grosshandlaren eller, såsom han kallade honom Gubben vore, ehuru mycket rik, särdeles knarrig och häftig, samt svår att få tala med, den; tiden på dagen, och att de derföre kunde eu annan gång återkomma; varorna ville Dahlin emedlertid behålla qvar, emedan desse följande morgon skulle med sjölägenhet försändas till någon af de Norrlänska städerne.. Hans Svensson började nu finna saken misstänkt och påstod att han genast skulle träffa. Grosshandlaren, så att för Dahlin ingen annan utväg fanns, än att följa med. Emedlertid qvarstannade de andra bägge Westgötharne hos Greiner, hvilken gerna velat blifva dem qvitt och förut instämt i Dahlins yttrande om den knarriga gubben. Dahlin och Hans Svenssen vandrade af för att träffa Grosshandlaren och funno slutligen långt upp på Södermalm, i stället för någon Grosshandlare, den namnkunnige förre Studenten sedermera Skommakaredrängen Joseph Hindric Hoftstedt, hvilk.n såsom bekant är, för grofva bedrägerier undergått högsta kroppsplikt. För denne hedersman presenterade Hans Svensson nu, sin på hono.n ställde invisning, men Gubben Grosshandlaren var vid tillfället icke stadd med kassa utan protesterade vexeln. Nu fann Hans. Svensson att han råkat ut för bedragare. Han återvände till Greiners hemvist. Polisbetjeningen tillkallades och Hans Svensson gjorde anspråk på att återfå sina varor. Detta skedde likväl icke utan svårighet, emedan just då desamma skulle afhemtas, Klädesrenovatören Schmiedt, Tysk till Nation och känd under namn af Skrädaren på hvita hästen, inställde sig och med qvitterad räkning styrkte, det han af Dablin inköpt alla ifrågakomne varorne och derföre gifvit honom full betalning. Detta hjelpte dock icke, utan blef hela varupartiet derifrån bortfördt och på säkert ställe i säkra händer nedsatt. Följande dagen voro alla i målet inblandade personerne till förhör i Kgl. Poliskammaren inkallade. Schmiedt, som för icke länge sedan blifvit i Kämners-Rätten dömd till högsta kroppsplikt för delaktighet i döljandet af hittadt gods, fortsatte mundteligen cch skrifteligen sitt yrkande att erhålla varorne. Hans Svensson styrkte till alla delar sina uppgifter, men Dahlin påstod att köpet skulle stå fast, forebårande att han haft Hoffstedts uppdrag att afsluta handeln, hyadan ock denne borde uppgöra liqviden; hvarjemte han uppgaf att Hans Svensson, sedan han, på Dahlins råd, frågat sig före och fått det besked att Hoffstedt yore väl känd och vederhäftig, åtnöjt sig med invisningen å honom; men: Hoffstedt nekade att han gifvit Dahlin någon kommission om varornas inkopande och förklarade sg icke vilja inlösa den af Dahlin på honom utgifna invisningen. Resultatet blef, att Hans Svensson fick behålla sina varor och Schmiedt lemnades öppet att, bäst han gitte, utföra sina påståenden vid vederbörlig Domstol. En Skomakarelåring hade någon dagi början af denna, månad af sin Mästare erbållit befallning att från Staden till dennes hemvist vid Oxtorgsgatan hämta ett par stolar äfvensom, en ny rock: På hemvägen, anländ till Myntgatan, träffar gossen två för honom okända qvinnor, af. hvilka den ena. gaf sig i tal med honom och erbjöd sig hjelpa honom bära rocken. Gossen var nog enfaldig att lemna henne den och de fortsatte alla tre vandringen åt Norrmalm, men under vägen aflägsnade sig den ena qvinnan. På Norra Smedjegatan stadnade den andra, som hade rocken på armen, och bad gossen vänta under det hon gick in till en i grannskapet boende Guldsmed, hos hvilken. hon föregaf sig hafva beställt några teskedar. Som hon icke tycktes vilja återlemna rocken, medan hon ingick i huset, så återfordrade gossen, nu densamma, men härtill var qvinnan icke benägen, utan, under yttrad förtrytelse öfver hans misstrogenhet, lemnade hon honom en silfversked såsom säkerhet för sin återkomst, samt begaf sig in i ett hus. . Länge väntade gossen utanföre, men qvinnan kom icke tillbaka, och vid efterseende befanns Egendomen hafva genomgång åt an annan gata. Gossen . måste således med skeden, i stället för rocken återvända hem.