Aftonbladet – 20 november 1835, sida 1

ÖSTERRIKE. 4:de Artikeln. (Slut fr. N:o 189.) Men frågan var; bvad slags skatt detta skulle blifva. En jordränta? Bonden brukar, men äger icke jorden. Om en rk adelsman har så många söner, att han icke kan hafva dem hemma, tager han utan krus sin bondes gård och gör deraf egendomar åt dem. Skatt på jord, som besuttes af bönder, kunde således en gång i framtiden komma att hvila på en adelsman; och denna betalar aldrig skatt. Regeringen fick derföre utllstånd att taxera bondens lösegendom och de byggnader, som han uppförde på sin gård och som tillhörde honom. Denna skatt, som kallades Contributio, inbragtc, år 1716, 2,800,000 FL, år 1723 1,920,000, och stiger nu till 6,000,000. Adelsmännen sjelfve uppbära denna skatt och inleverera den till regeringen, som derigenom besparas uppbördskostnaden, men också med detsamma hindras att få veta med någon noggranhet, hvad bönderne kunde komma ut med att betala. Adeln har ingen fördel af att få summan stor; de gynna derföre bönderna, så mycket de kunna, och sålunda faller allt det förhatliga i saken på regeringen, men bönderna blifva sina husbönder allt mera tillgifna, emedan de betrakta dem såsom sina beskyddare. Författaren berättar här i en not, hurusom Josef TI skickade landtmätare till Ungern, för att uppgöra en refming, hvilken skulle läggas till grund för en allmän jordränta. Detta väcktestort missnöje bland Ungrarne; och om Josef icke upphört med företaget, skulle en resning ofelbart hafva upstått. -Komitterade hade tillika numrerat hvarje hus med ett eget rödt märke. Adelsmännen inbillade bönderna, att detta skedde, emedan Kejsaren ämnade taga ifrån dem husen och skänka dem åt sina Tyskar. Bönderne skyndade sig att skrapa bort märkena, och visade sig vara helt färdiga att gå under sina herrars fana, om det blefve allvar utaf. Nu återstår att nämna, på hvad sätt regeringen sammanbringar folk för sin stående armee. Sker det genom en på ordentlig folkräkning grundad conscription? Adeln har omsorgsfullt hindrat en dylik anstalt. Regeringen vet i närvarande stund icke officielt, huru stor Ungerns verkliga folkmängd är. 1817 års conscriptionslistor ge Ungern, med Slavonien och Croatien inberäknade, 8,063,680 invånare, hvilken siffra säkert är långt under verkliga förhållandet. Dessutom bestämmas recruteringarne af Riksdagen, som altid prutar och gör allt möjligt, att regeringen må få det minsta möjliga antal. Detta är åter ett tillfälle för Adeln att förvärfva böndernas tillgifvenhet. Adeln hjelper alldrig regeringen med värfningarna; hon måste således gripa till tvångsvärfningar, och det af den ohyggligaste beskaffenhet. Midt i natten drages cordon omkring en by. Fadren slites från hustru och barn, sonen från föräldrar; de släpas borti drifter och återse alldrig mer hemmet, utan dö i tjensten. Ungerska bonden, likasom hvarje Ungrare, är med passion tillgifven sin fädernejord. Det är vid svårt straff förbjudet att sjunga eller spela någon af deras folkmelodier nära baracker, der ungerska soldater ligga. Om de få höra dylida melodier, begynna de darra och bhfva ursinniga; mer än en gång har blod på detta sätt flutit. Stackars menniskor! de äro utan jemmforelse de bästa soldater i österrikiska armeen; de hysa ingen fruktan för döden, ty de hafva ingenting mera att förlora. Allt det förhatliga af detta system faller således äfven på regeringen; och bonden betraktar adelsmannen såsom sin skyddsengel, af hvilken han en dag väntar sin befrielse från detta förskräckliga förtryck, och han har någon anledning till detta hopp. Adeln har, med mycken motvilja, beviljat regeringen rättigheten att beskatta och värfva deras bönder. Men dessa koncessioner kunna ännu återkallas; Adeln har enständigt vägrat att intaga dem i sin lagbok; den har alldrig åtagit sig någon delaktighet i deras verkställande och kommer aldrig att göra det utan tvång. Ungerska soldaten, sager Adeln, är förlorad för sitt fädernesland, när han flyttar till ett främmande klimat, där han glömmer sina fäders osnråk ach seder: och ; uthvte få vi hit främmande sol