Aftonbladet – 19 november 1835, sida 1

drig kunna erkännas och åberopas vid domstolar. Verkställigheten, domar och utslag kunna icke hindras af Konungen, eller ändras, eller dragas under dess revision, utan rätt skall skipas, enligt stiftade eller framdeles stiftande lag, af domare tillsatta utan afseende på trosbekännelse ; och verkställande magten skall af H. M. utöfvas endast i enlighet med lagens mening (non nisi in sensu legum). Rättigheten att stifta lagar, så fortfar förf., är delad mellan Konungen och Stäpderna; men det finnes äfven en annan föreskrift, som ej bör lemnas ur sigte: Konungen måste vara legitime coronatus (lagkrönt). Och detta är rätt vigtigt, ty Kouvungen måste vid sin kröning sväria att samvetsgrannt iakttaga grundlagarna och a!la andra lagar, dem en Ungersk adelsman är pligtig att lyda. Sålunda betraktas Konungen såsom någonting mera än en annan adelsman. Detta påminner oss om ett samtal, som vi hade med en Ungersk lagkarl. Vi frågade honom, om i Ungern någon lag funnes mot en Konung, som bröte konstitutionen. Visserligen, svarade han utan ett ögonblicks tvekan, uti 2:dra Boken 35 och 531 Xap. i St. Stephans lag heter det, att Avar och en, som upphäfver sig mot landets bästa, skall straffas med döden. Konungen tyckes väl innefattas under en lag stiftad mot hvar och en. Josef II, som icke ville binda sig med kröningseden i de reform-företag, dem han åsyftade, ville icke alls låta kröna sig. Denna uraktlåtenheten tjenade honom dock till ingen ting; han nödsakades, innan han dog, återkalla hvarje åtgärd, som grep in uti Ungrarnes privilegier. I anseende dertill att han uraktlåtit att låta kröna sig, gåfvo Ungrarne alltid hans regering namn af interregnum; och den högre adeln brukade öppet tala om Filum ruptum successionis (successionens afbrätna tråd). Detta var ett uttryck af allvarsam betydelse. Österrikes rätt till Ungern är ganska tvistig; också innehade det aldrig den besittningen lungt, före adertonde seklet. Ett slags stillestånd ingicks då mellan de båda tvistande, hvilket ägt bestånd intill närvarande tid. I synnerhet fanns en grundlagsfråga, hvarom de aldrig blefvo ense: Ungrarne påstodo, att riket var valrike! kejsarne, att de voro konungar af Ungern genom arfsrätt. Denna fråga hade dock, genom de ÖOsterrikiske kejsarnes oafbrutna succession , råkat i glömska, till dess Josef II åter väckte henne. Eftersom han aldrig blef krönt, säga Ungrarne att han var icke deras konung, och att då, genom och i honom den ärftliga successionen var slut, är riket numera, valrike och de kunna se sig om efter konung på något annat håll. Sant är väl, att Ungrarne efter Josefs död icke mera rört på den strängen ; men följande anekdot bevisar den vigt, som man ännu fäster vid ämnet. En österrikisk professor vid universitetet i Grätz hade författat en historia om Osterrike, och öfverlemnade den till censuren i Wien. Den beryktade Hr von Gentz, som var Metternichs spiritus familiaris, hade pröfningen af arbetet. Professorn (som hette Schneller) hade i manuskriptet följande strof: Det är ett factum, att många Ungrare betraktade Josef II:s regering såsom ett interregnum, emedan han icke låtit kröna sig; och många gingo till och med så långt, att de talade om filum ruptum successionis. Hr von Gentz gjorde i brädden följande anmärkning: Dessa ömtåliga frågor få icke och böra icke vidröras i närvarande stund. : Blotta nänsyftningen på dem inför allmänheten är brottsligt (frevelhaft), då det endast kan göra ondt.? Imprimatur vägrades, och arbetet fick icke tryckas i Österrike ). Regeringen i Wien är rädd för Ungern. Dess konstitution är henne mycket till förargelse; men det skulle vara farligt att angripa den öppet. Man har emellertid gjort försök att undergräfva den; och vi få se, till hvad grad. man lyckats. De katolska biskoparne äro alla Österrike tillgifne; de äro adelsmän och således fria från alla skatter. Det är lätt begripligt, att regeringen icke kan hafva någon synnerlig ömhet för dessa immuniteter för adeln, som besitter ofantlig egendom, ja all egendom i riket. Regeringen har mer än en gång gjort rörande föreställningar om de olyckliga böndernas belägenhet och mycket och ofta talat om statens bästa ; men ehuru rörande än dessa föreställningar borde vara, då de kommo från en så faderlig styrelse som den österrikiska, voro Ungrarne dock alltid döfva för dem. Metternich är icke den, som lätt mister tålamodet. Han lade sin hjärna på sträckbänken, och bhbittade slutligen ) Hr von Gentz var dock en bland stolparna i historiska skolan. Huru denna skola LIehandlar histö