Aftonbladet – 19 november 1835, sida 1

ns ÖSTERRIKE. 4:de Artikeln. (Forts. fr. N:o 176.) Ungerska Adeln utgör således Ungerns nationalarmde. Alla andra klasser är bruket af vapen förbjudet (bönderna) uttryckligen genom en lag af 1514. Och detta är ganska naturligt, ty det är vapen, som ge adelskap, hvilket der icke är en tom titel, utan medförer högst vigtiga privilegier. Adelsmannen har säte och stämma på Riksdagen, der han voterar skatter från hvilka han sjelf är fritagen, stiftar lagar för att utesluta alla andra klasser från hvarje deltagande i landets styrelse. Han har fulikomligt magt öfver sin person och: sin egendom; och Konungen kan icke stifta någon lag utan Adelns bifall, hvilket uttryckes i den formelen: Non de nobis sine nobis (icke om oss utan oss). I Riksdagens officiella språk kallas bönderna misera plebs contribuens (det eländiga skattskyldiga packet.) De hafva inga rättigheter och ingen egendom, och äro uteslutna från alla civila ech militära befattningar. Ett visst antal siäder (femtie, om vi ej bedraga oss) äga att intaga säte bland Adeln, genom en rolig fiction: Hela staden, ehuru stor dess befolkning må vara (t. ex. Pesth med sina 50,000 invånare) antages utgöra en collectif adelsman eller en moralisk adlig person. Ingen borgare kan bekläda ett embete, civilt eller militäriskt; han kan ej ens tvista med en adelsman eller stämma honom för råtta. Endast staden, i egenskap af collectif adelsman, äger att processa med sin: jemnlike, d. v. s. en adelsman. Denne collective adelsman har säte på riksdagen, dit han befullmägtigar någon af sina medlemmar; men då denne fullmägtig vanligtvis är en adelsman, vald af magistratspersonerna, som sjelfve nästan alla äro adelsmän, så representerar han vid riksdagen ingen annan än sig sjelf; och sålunda vinner den stackars staden föga på det lyckliga påfundet af en-moralisk adelsman. Kan man tänka sig ett mera stationärt, ett mera konservatift land än Ungern; och då man läser sådana berättelser: som dessa, måste man icke föreställa sig, att man lefver åtminstone så långt tillbaka som i 12:te århundradet? Då man angriper en Ungrare i denna punkt, svarar han sarkastiskt: huru inbillar Ni er, att vi någonsin kunna gå framåt, med Österrike på ena och Turkiet på andra sidan? Det är dock icke från alla håll, som de få dylika förebråelser; de finnas, som ansett nödigt att varna dem, att ej alltför mycket hylla den förderfliga nyhetsandan. Aflidne Kejsar Frantz gaf, under en af sina resor, följande svar till en deputation från ett -Ungerskt grefskap: Totus mundus stultisat — (det är mycken modesti af H. M. att icke undantaga ens sig sjelf), et relictis suis legibus, constitutiones imaginarias queerit; vos constitutionem a majoribus acceptam illesam habetis; amatis illam, et ego illam amo. Det enda, som icke faller oss på läppen i detta tal, är att Kejsaren på något för nymodigt latin uttryckt sin vördnad för fädrens vishet. Man måste dock ursäkta honom, ty det var en kärleksförklaring (et ego illam amo); och vid dylika tillfällen är man något förvirrad. Hvad var det då, som ingaf Kejsaren denna utomordentliga ömhet för Ungerns gamla constitution? Kanske de ord, som Ungrarne yttra till sin Konung vid hans kröning: Må E. M. veta, attsista dagen för vår constitution är också sista dagen af E. M:s regering? Detta ger någon förklaring i ämnet. Ungrarne påstå imedlertid icke, att Kejsarne af Osterrike hysa synnerlig kärlek för deras constitution, och detta af det enkla skäl, att den icke är en skugg-Cconstitutiop utan en ganska verklig och verksam. Förf. anför ett utdrag af 1791 års lag, som föreskrifver att endast Konung och Ständer gemensamt äga stifta, upphäfva och förklara lag, hvilket stadgande Konungen, likasom han emottagit det af sina förfåder, äfven skall öfverlemna okränkt åt sina efterträdare och aldrig utfarda edicter eller så kallade Patentiales,? som al