Aftonbladet – 11 november 1835, sida 3

fartygens fria insegling i Svarta hafvet icke är så myeket att eftersträfva, emedan det är klart, att så länge nuvarande förhållanden existera, betyder all den ökning Ryssland förmår gifva åt sin flotta i Svarta hafvet föga eller intet, på den öfriga Europeiska pohtikens vågskål; den kan blott inverka på Rysslands politiska öfvervigt öfver sjelfva Ottomanniska riket, hvilken åter genom Österrikiska och Preussiska kabinettens ställning, torde kunna ansenligt modifieras. England måste i vår tanka nellre se detta förhållande fortfara, än att genom yrkandet att med sina krigsskepp besegla Svarta hafvet, möjligen föranleda upphörandet af denna politiska fördel. Som man vet, är seglationen på Svarta hafvet för en örlogsflotta förenad med stora natursvårigheter, och England skulle således i detta fall säkert finna betänkligt att dit insända några större stridskrafter; helst så länge Turkiska statens försvar till lands står på så osäkra grunder som nu, och dispositionen af de begge sundens stränder derför kunde blifva osäkra. Man torde således icke böra förundra sig öfver den ringa ifver Engelska kabinettet i denna sak visat; utan synes den, som mycket annat hvilket Argus hos det tadlar, vara bättre beräknadt än mången tror.