Aftonbladet – 11 november 1835, sida 2

tagonister en hårsmån närmare i den hufvudfråga, som afhandlas, eller den om en ministerstyrelses lämplighet eller grundlagsenlighet i Sverige. Ett verkligen konstitutionelt samhällsskick — som i vår öfvertygelse är synonymt med en i allo ansvarig administration — existerar icke, och ännu mindre ar öfverflödig, derigenom att en viss folkfrihet finnes. När det så behöfves, tager man fram folkfrihet och folkupplysning, för att bevisa, att en nation icke bör hafva konstitution; en annan gång ser man sig behöfva ett argument, för att bevisa, att en nation icke är mogen för konstitutionalitet, och då framtages det factum att den icke har frihet eller upplysning. Med samma medel motar man alldeles motsatta påståenden, likasom Crispin botar magerhet med piller och fetma med piller. Om en Svensk yrkar, att vi måtte få en verkligen konstitutionel statsform , så svara våre stats-insändare honom, att allt, hvad derigenom skulle vinnas, hafva vi ju förut, eller ock äro vi redan längre komna, än att vi böra hafva det; skulle t. ex. ISpanjorerne yrka detsamma, så svarar man dem, att det icke bör beviljas, emedan de icke hafva det förut, eller icke äro långt nog komne, för att kunna emottaga det. Hvad vilja då svenskarne med ministerstyrelse? frågar man. Jo, vi kunna icke längre nöja oss med en negativ styrelse, med en blott säkerhetsventil; vi behöfva en kraft, som icke blott hindrar ett eller annat ondt, utan som är lefvande och uträttar något — en styrelse, som icke anser sig och anses hafva varit förträflig, blot den icke brutit mot lagarne. Detta blifver dock em nödvändig följd af blotta reservationsansvarigheten. Vi behöfva, såsom andra fria nationer, en styrelse, som icke är barn, i fall Konungen är barn, eller decrepit, i fall Konungen är gammal, utan som har en lefvande kraft — en sorts naturnödvändighet — hvilken gör den oberoende af ett menskligt lifs tillfälliga svagheter. Millioners enhälliga sträfvande, det allmänna vettets och allmänna viljans bestämda riktning till något mål bör icke vara fjättrad af en tillfälligtvis illa organiserad mensklig varelse, icke kunna jagas fram på exentriska banor af en exccentrisk vilja eller förlamas af en lam vilja. Är detta för mycket begärdt? Vi veta nog, att det är ett dödt ord för dem, som älska Konungasagor mer än taflan af ett folks utveckling och sträfvande. Afven vi älska dessa sagor; men vi tro oss begripa, alt de icke äro för denna tiden. Hvad vissa personer aldrig tyckas vilja begripa, är Salomos ord, att all ting hafva sm tid, eller att sagornas kan rätt vara slut vid detta laget. Något för mycket deraf hafva vi haft, sedan de redan länge varit slut i det öfriga Europa; och vi hafva icke rosat marknaden. Hvem påminner sig icke vår Konungasaga från 1796 till 1809? År annars detta ord i de upprepandes mun något annat än — ett ord; fästa de dervid något begrepp upprepa de det icke blott derföre, att det klingar så vackert; förstå de verkhgen, hvad de vilja — då veta de också, att Konungasaga kan vara ett folks historia, så länge Konungen är blott landets härhöfvitsman och kallar omkring sig dess på ära och byte begifna invånart, hvilka nemligen komma, om de behaga eller om Konungen är så beskaffad, att de med nöje och hopp följa honom. Åfven detta enda, hvaruti Konungen herskade eller rättare var den förste, var frivilligt och tillfälligt; men landets egentliga styrelse var nästan oberoende af honom, gick utan att han kunde hindra det, stadnade utan att han kunde drifva den framåt. Den skatt hvartill han Xunde tvinga sig, den fick han; men var han icke så qvalificerad, att han genom personligt inflytande eller fruktan gjorde sin rätt gällande, så fick han intet. Var han icke en ovanlig menniska, så brydde sig ingen om bonom; och sökte han trotsa folkets vilja, så blef han,!lindrigast, undanskuffad. En hofvitsman fick man sig lätt i stället; men alla förändringar i detta afseende frambragte inga skakningar, kändes icke, ja märktes icke neduti samhällets rot, såsom nu är fallet. Inga konstitutionsförändringar skakade samhället; !y ingen konstitution fanns, eller rättare den enda, som fanns, var den enkla, att man utgjorde krigstjenst eller skatt. till den, som kunde tvinga dertill. Efter denna period kom länsoch presttiden, som, i visst fall, var lik den hu beskrifna äldsta, i ganska många stycken åter liknade det nu varande constitationella lifvet, med den egentliga skilnad, att Adel och Prester utgjorde det enda folkelementet; det öfriga folket var intet. För att kunna beherska de enda magtägande undersåtarne, måste Konungen sysselsätta dem alltjemt med lysande företag; och äfven då måste således nationens bistoria vara KonungasagaAtt anföra måste han vara duglig; au styra hvarken hann eller fick han, i den bemärkelse hvari styra nu förstås. Wu deremot är sakernas ställning annorlunda; styra, befatta;sig med alla industriens och bildningens och hushålla tr. a 124