Aftonbladet – 29 oktober 1835, sida 2

eller astadkomma. YmnHaucnH Dorjar INCU,y sh 0-9 ga sin näsa, att uttänja örlapparne, att sammantrycka hufvudskålen, ty hans skönhetsbegrepp inskränka sig dertill. Samhällsmenniskanr i staternas början nöjer sig med att anskaffa de kroppsliga behofven, att sörja för några få beqvämligheter, några få njutningar, som till det mästa bli gommens. Men i den mon kulturen stiger, då den endast är en halfbildning, lyckas det vanligtvis styrelserna eller några vissa kaster att bemägtiga sig makten, och följden deraf blir för det mästa alla rättigheters, förmoners och rikedomars hopande hos de mäktiga. Då uppkommer hos dem öfverflöd och hos massan brist på det nödvändiga, med dessas vanliga följder, sanslös yppighet hos den exa, ech djurisk liknöjdhet och armod hos den andra. Detta förhållande är lyxens egentliga tidpunkt. Den är då ett barn af råhetea och våldet. Den ena fortrycker och är tyrann, emedan han ej känner något annat, äm yttre fördelar och yttre behof, och den andre är slaf, emedanhan känner detta behof för litet. Fans hos den förra känslan af högre pligter, af ädlare njutningar, så lade han icke så mycken vigt på ytan, och om den senare vaknade till känslan af andra behof, än djurets, så skulle han ej längre kunna förtryckas. Man skåde t. ex. Ryssland, Polen, Ungern, Asiens despotier, och man skall se den slösande yppigheten hand i hand med träldomens smuts och vämjelighet. Tror man, att detta tillstånd kunde äga rum, i fall den Ryska, Polska, Ungerska lifegne eller den Asiatiske bonden kände bebofvet att ens förbättra sin yttre belägenhet — ty detta är alltid det första menniskan känner? Nej han är rå, ohyfsad, slafvisk och stundom i sitt utbrott vild och ursinnig, emedan han aldrig erfarit behofvet eller längtan efter en snyggare boning, en prydligare klädsel, en bättre anrättning på sitt bord, och således ej eller behofvet af undervisning och kunskaper, samt den deraf väckta känslan af menniskovärde och medborgarerätt. Borttag deremot hos Nord-Amerikas, Englands och Frankrikes menigheter detta sinne för snygghet, beqväåmlighet och prydnad, och de skola efter några generationer sjunka till den Polska och Ryska menighetens nu varande ståndpunkt, ty alltid skola de finnas som vilja herrska och förtrycka. Om man icke bestrider dessa allmänna sattser, om man medger att lyxen, i sin naturliga ordning uppkommen och utveklad, är någonting godt, om man deremot trott sig märka att den i särskildta tiden och länder, verkat som ett ondt, så skall man häraf lätteligen ledas till den föreställningen, att detta onda icke härflyter från lyxen d. v. s. från begäret, att förbättra sin belägenhet, utan ifrån antingen det tvång, detta begärs tllfredställande varit underkastadt eller från den skefva rigtning, man gifvit deråt. Jngenting är vanligare, än att man, med det onda eller obehagliga för ögonen, skjuter skulden derföre på den första anledning, man får tag uti, och således har man hos oss skrifvit den på räkningen dels af sinnenas moraliska förslappning, dels af sjelfva industrien, som tillverkar s. k. lyx artiklar, dels af handeln, som gör dem tillgängliga. Man har likväl orätt deri. Lyxens öfverdrift och skadlighet härflyter icke från handeln och industrien, men från det onödiga skydd, man velat ägna dem och de onaturliga kanaler. hvari man velat leda dem... Om man betraktar all bandel och alla näringar, så skall man finna att de som i hvarje ort gifva, åtminstone i längden den säkraste afkastningen och den största behållningen, alltid blifva de som först komma i fråga, om näringarna få gå sin naturliga gång, emedan man kan vara öfvertygad ått den enskilda industrien öfverhufvud i detta afseende tillräckligt förstår sin fördel för att icke misstaga Sig. Om nu antingen i följd af lokalförhållanden eller arbetenas olika färdighet, å den ena orten kam med större vinst tillverkas en vara, som vanligen räknas till Iyxartikel, och å den andra med större förmån produceras såkallade nödvändighetsvaror, samt de båda olika slagens producenter följaktligen kunna tillbyta sig hvarandras varor för bättre pris än de sjelfve kunna tillverka dem, så vore de ju båda lika narraktiga, om hvardera började att utom sitt eget, mera vinstgifvande yrke, äfven befatta sig med den andres. Detta fär likväl hvad som ofta skett, tillämpadt på förhållandet stater emellan, och det märkvärdiga är, hvad vårt land beträffar, att just desamme personer, som häftigast ifrat mot den förmenta lyxens befordrande af den fria handeln, varit de som mest nitälskat för uppmuntran medelst betydliga allmänna uppoffringar, af just sådana varors tillverkning inom landet, som de sjelfva räkna till lyxvaror, liksom skulle en Jyxartikel förändrar sin natur blott derigenom att den tillverkas med mera kostnad och följaktligen blefve dyrare, eller omvändt, en ee sa Kö a