Aftonbladet – 22 oktober 1835, sida 3

Då verser sådana som dessa, skrifvas af en man ur det lägre folket och läsas af detsamma, ar det mindre uuderligt, att Lordeines kammare icke har någon synnerlig bamgäng 1 sin strid mot konspirationernas bill och at: OConuell verkligen, utan att beskyllas för särdeles öfverdrvift, kunnat säga, all om man genom val utplockar 170 personer ur hvilken arhetsklass som heldst, man skulle linna dessa 170 liögt mera upplysta och skickliga än de 170 mer och mindre okunniga pärer, som göra sig så mycken möda att besvärja tidens tecken. Elliott är för öfrigt alldeles icke den ende, som sålunda talar ur folket och lifvas af en ingifvelse, som fiuner aerklang från norr till söder. I Whitechapel bor en kammakare vid namn Browne, hvars poemer vunnit mycken framgång. Taits magazine har för icke längesedan offentliggjort fragmenter af skaldestycken utaf en välvare i Lancashire, fulla af lilbghet och styrka. Alla dessa skapelser äro genomträngda af de känslor, sorger, förhoppningar, som råda bland arbetsklasserna, och man kan säga, att Elliott, Browne och deras medbröder endast åro lorelöpare till ett nytt skilte i litteraturen, och att det sålunda håller på att bildas en de fattigas peesi, hvarom man knappt haft någon föreställning. Ty man må icke tro, au dessa poeter öfvergifva sina handteringar och verkstäder, såsom så manga andra skalder, födda hkt dem i folkets lägre klasser, och fattiga likt dem, men de der småningom upptagit vanorna, smaken och lefnadssättet i de högre kretsar, dit deras förtjenster öppnat dem en väg; de vidblifva troget sina vanliga sysselsättningar och idka ändå på samma gång med utmärkelse sin konst och sina studier. Browne lortfar som förr att göra kammar, allt under det han med en poesi, som slår spiken på hufvudet, förfäktar sina vänners sak, och man försäkrar, att gallerverket utanför eu litet hus, som Ebenezer Elliout eger i granskapet af London, är smidt af hans egna händer. Tillvaron af en sådan poesi, skapad utaf handtverksklasserna, läst af dem, och på samma gång onekligen värd att läsas utaf hela den upplystare och mera fint bildade Engelska publiken, bevisar att odlingen bland de fattigare samfunds-kategorierna i England gjort otroliga framsteg. Han måste hafva vunnit nog inträde, för att gifva dem begrepp om hvad bildningen eger kanske finast och mest grannlaga, sjelfva språkets flygtiga nyanseringar och stylens luftiga elegans. Ty en folkpoesi, sådan nemligen den nu börjar utveckla sig i England, vore icke möjlig utan under ett vilkor, nemligen att det arbetande folket verkligem vunnit tillräcklig bildning för att fullkomligt känna och skrifva sitt modersmål. Det är just detta, som innefattar den väsendtligaste åtskillnaden mellan det moderna samfundets olika klasser, och det är hvad de mindre lyckligt lottade af dessa numera må anses i England till betydhgare del hafva blifvit mäktiga af, nemhigen alt röra sig i och handtera sjelfva det idiom, hvari deras största litterära mästerstycken äro författade; de hafva funnit ett språk för att meddela sina känslor och tankar äfven med sina mera bildade medborgare. Den poesi hos det lägre folket, som hittvils dels möjligen blifvit qväfd inonr naturer, hvilkas ädlare anlag under ett bättre förhållande måhända icke bort gå förlorade för litteraturen, dels måst sluta sig för altid inom den föraktade krets, ur hvilken hon uppstätt, tillbakastött af en verld, för hvilken hon med sin aldeles egna karakter, sitt egna tungomål, var lika fråmmande, som den med sin hogre bildning var för henne — denna poesi har tagit ett steg till emancipation, och en ny bana till är bruten i liueraturen. Ty, hvad som synnerligast gör detta poetiska fenomen, som nu i England visar sig, så anmärkningsvärdt, är icke allenast det, att det är ibland de lögsta handtyerksklasserna som dessa skalder uppstå, utan att deras skapelser förete alla behag af eu fullkondigt rent, och utbildadt språk. En dylik poesi gör epok både i litteraturen och politiken, hon är, för aw begagna en af OO Connells många träffande bilder, halmstrået, som flyter på vattenytan och Wlikärnager hvaråt strömmen går, och hvad fart den eger. Det har länge varit antaget, att det tillstånd af armod, som jemförelsevis bör vara den stora pluralitetens lott, icke saue den fattige i tillfälle och stånd att intränga i konstens helgedom. At detta är en villfarelse, har nu genom den arbetande klassen i England blfvit lagdt för en dag, En ny väg är öppnad för konsten, nya ideer stå till hennes tienst, och nva skaldenaturer