Aftonbladet – 21 oktober 1835, sida 3

buller kring mig, jag visste icke längre, hvart jag 108 vägen. Kort och godt, jag betnner mig slutligen 1 ett hönshus. Jag stiger fram med ena foten, kras; der trampade jag ihjäl cen tupp, förbanna migt en vyppelig tupp! jag rörde på andra foten, aj! der strök en hönal jag wefvar krivg mig med händerna, jag söker någonting att få teg i, men förlorar jemnvigten och ramlar baklänges rer midt bland hönsen, som började et förförligt kackel. Kort och godt, jag upptäcker en ljusskymt, tack vare försynen! Jag var verkligen den dagen så fumlig och bakvänd, att . . . Pet är en qvinna, som kommer insättandes och ropar på tjulven; (han böjer siu hufvud med en viss värdighet) på tjufven! mina berrar, en man som jag; har jag då inte mina begge armar friska och sunda, att förtjena mitt uppehålle med? det är i sanning ovärdigt! Dobrceaus utländska accent och de gester, hvarmed han beledsagar sin berättelse, uppväcka mycken munterhet bland åhörarne. Den unga gubben fortsätter att för domstolen framställa den besynnerhga batalj, han på gamla dar levererat de besporrade i hönshuset. Han skulle språka ännu, om icke ordföranden, efter tre resors tillsägelse, omsider fått honom att tystna. Kongl. prokuratorn trodde sig mot sin vilja upptäcka att det icke blott och hart varit för köldens skuld, som den anklagade begifvit sig in i hönshuset. IEmedlertid tycktes honom gubbens driuckna tillstand, hans oförvitliga vandel hittills, hans ovenligt höga ålder, böra vara goda förespråkare till domstolens eftergilvenhet, och några dagars fängelse en tilhäcklig minnesbeta för framtiden. Domstolen var likväl strängare, och fällde honom till tre månaders fängelse. Den gamla Polacken bedyrade vid utgåendet från salen och gör det ännu i fängelset, att ban väl dödat hönsen , men att han alldeles icke haft för alsigt att stjäla några. Han gnoolar nu och röker sin pipa 4 sjukrummet, der man hoppas fäangläkaren af välvilja låter honom stanna qvar, ehuru gubben befinner sig vid så god helsa som trots någon. (64