ära och vetenskapliga verkningskrets; Tegner och Berzelius, Järta och Agardh, Wallin och Grubbe, Geyer och Ling sammanparas och påstås vara af Aftonbladet frånkända det varde, nationens hyllning tilldelat dem. Menar då Samlaren, att Berzelius är också en stor skald, Järta också en naturforsk: re, Wallin en filosof, Geyer en fiktmästare, eller Ling en häfdatecknare? Om Samlaren hade samlat naturalster, och följt samma regel, som vid sammanställningen af Sveriges snillen, så hade örnen kommit vid sidan af ett fyrfota djur, kråkan vid sidan af en basilisk, paddan jemte en svärdsfisk, och Samlaren hade sjelf ställt sig bredvid Iduna, för att af dess äpplen känna sig föryngrad, i fall han icke funnit rådligast att krypa under skalet afen sköldpadda, emedan den känner icke hvad slag den får. Männe icke de utmärkte männens sammanställning skulle varit mera passande, om Tegner och Wallin, såsom Sverges ypperste skalder, Berzelius och Agardh, såsom Sverges ypperSte naturforskare, Järta och Ling, såsom snillrike älskare af litteraturen, utan att hafva gjort den tilll sin hufvudsak, samt Grubbe och Geyer, såsom både filosofer och Professorer vid samma låroverk, fått framträda vid sidan af hvarandra i Samlarens Panteon? Ty Ins. kan icke tro, att afunden skulle så intagit de store männens simnen, att den ene skalden eller naturforskaren icke skulle vilja stå vid den andres sida, eller, att fäktmästaren, — ——— ———-LSO — — — RR ————— LL ställd bredvid en större man, skulle vilja stöta värjan i Hans Hjerta. Om för dfrigt de liberala bladen klandrat visse store författare, för det de såsom offentlige män handlat i rak mutsats med de grundsatser de hyllat i: sina skrifter, så hafva de icke derföre underkänt deras : literära värde. Men framför allt kan Samleren icke åbei ropa sådane män, såsom en politisk autoritet, afven om de hade Talleyrands, Mirabeaus och Sieyes utomordenti kiga talanger. Samlarens slutsats förfaller således alldeles, som år denna: att efter vissa utmärkta snillen i Sverge icke hysa samma politiska tänkesätt, som de liberala : bladen, så hafva dessa sednare orätt. Men som dessa bevisat, alt t. ex. Tegutr och Geyer vid Riksdagarna stallt sig i opposition mot sina förut yttrade tänkesätt: så är det ju icke Aftonbladet man bör förebrå en slik inkonsequens, som isynnerhet är vådlig för dem, hvilkas namn icke dör med dem sjelfva, Och hvad Atterbom beträffar, har han väl icke uppträdt vid någon Riksdag; men hans sednare politiska skrifter innebära, liksom Hr Askelöfs, en syndabekännelse af deras förra villfarelser, och skulle kunna anses såsom en vederläggning af deras förut offentliggjorda skrifter, om icke dessa sparare kunde framhållas i motsatt syfte. Emedlertid är det en obehaglig sak, att sanningens och frihetens vänner varit nödsakade göra allmänheten uppmärksam på ogiltigheten af så snillrika måns auktoritet i annat än Vitterhet och Akademisk lärdom. När derföre Samlaren påstår, att enligt de liberalas logik Nyberg vore en större man, än Frithiofs skald emedan han kritiserat honom, så har Samlarens egen logik dervid så förvillat sig, att han må anse sig vara likså stor som samme skald, efter han försvarat bonom, en fluga, säger Samlaren, kan visserligen såtta sig på en stor mans näsa och inbilla sig åtskilligt. Liknelsen är Homerisk; men derföre är icke Samlaren Sverges Homer. Men om han hade besinnat, att flugan far allestädes omkring, och samlar af andras tillhörighet, men meddelar af egen fatabur ej annat än smuts, så hade han bäst sjelf bedömt, på hvem liknelsen drabbar. Som Samlaren aldrig meddelat något originelt stycke, vore det likväl artigt att få veta hvad en fluga, åtminstone hvad han sjelf inbillar sig; det vore då den första uppsats af Samlaren, som utmärkte sig genom en upplinning; men tilläfventyrs inbillar han sig, att hans lilla tflugesnabel är Elefantens och kan föri svara thronen mot de liberala; och det var visserligen j att sätta sig på de storas näsa, eller åtminstone vid sidan af thronen, som har sitt försvar af folkets kärlek, men icke af de servilas colit. Bättre vore att som tummeliten sätta sig i de storas öra, och hviska om hvad man hör och ser i landet. Då Samlaren vidare åberopar Professor Grubbe såsom en berömd focskare i samhällslärans grunder, biträder Ins. detta vitsord om den klarseende tänkaren; men försäkrar, att denne forskare omöjligen kan hylla sammå asigter, emedan de skulle, realiserade, föra rakt till suveränitet, despotism, folkslafveri, i första instanten. men i; den andra till uppror, revolution, folktyj