Aftonbladet – 21 oktober 1835, sida 1

H. K. H. Kron Prinsen gaf 1 går en stor middag för DD. MYM. Konungen och Drottningen,hvartill åtskillige högre civile och militäre embetsmän voro befallde. De Atskilliga af de publika byggnaderna jemte Åreporten och ett par högre digmtärers hus voro i går afton åter illuminerade. Uti Journalen för i förrgår lästes ett poem afen ny Hofoch Statspoet, som tecknar sig K—g, och hvilket jemväl var afiryckt 1 Statstidningen för i går afton. Det kallas Den 19 Oktober 1335, besjunger H. M. Konungens återkomst och öfvertråffar i orientalisk färgprakt sannolikt till och med det bildrika språket ien del af de Asiatiska hofvens poesier. Författaren frågar först om orsaken dertill att allt lefver, rör sig, jublar, och öfverallt är ljus och sång. — — Har Stock holm smyckat sig, att se, sin egen bild i Lögarns vatten, emot den häpna blicken le? — — Hvi lyfter fadren der sitt barn i höjden ?? Hvi sträcker pilten sina armar glad ? Hvi skalla jubelropen?? — — Man underrättas nu om anledningen till festen, nemligen att Hans Maj:t återvänder från ett Erikstag till de sitt Rikes fjerran länder, der solen om sommaren ej till hvila går. Ochderföre , heter det å nyo, lyfter fadren stolt i höjden, sin son, som sträcker sina armar glad? — — och fröjden, nu väljer Stockholm till sin hufvudstad ! Oaktadt den allmänna glädjen, sången och jubelropen kunde man tro att Författaren icke funnit alla nöjda. Strax derpå heter det nemligen att suckar höjas från gammal och ung; men man får dock lyckligtvis strax veta att de endast sucka af gladje. Men det är icke nog med att Stockholmsboarna och Svenska folket fröjdat sig, såsom verkligen var fallet, likasom i Firdusi, få sjelfva himlakropparna dela den allmänna enthusiasmen. Man underrättas att stjernan ser glad, från sin eviga himmel, ett folk som sig sluter i fröjd kring, sin kung. Härvid må tillåtas oss en anmärkning. Det skulle utan tvifvel ännu mer ökat effekten, om Förf. hade begagnat sig al kometens grannskap till jorden, för att låta honom få vara med och visa sin fägnad. Sådant kunde ju låtit sig göra, antingen medelst svansens hviftande eller på annat sätt. Vi förstå verkligen icke hvarföre Förf. ej unnat den stackaren att få vars med, lika väl som stjernorna och solen, nemligen den solen som ej går ned om sommarn — i Jemtland! ) Förf. är en stor vän af Carl den Tolfte och saknar hans tid. Och när den tolfte Carl gaf upp sin anda, lönnmördadt också sjönk nationens mod. Men heter det: Men det (folket) från grafven nu har vältat stenen, Och till triumfer med CARL JOHAN gått ; Och åter i Germanien, vid Rhenen, De Svenska fanor skiftat gult och blått. Förf. har här, som oss synes, begått en ganska stor omission. Hvad skulle väl Högtsal. Konung Gustaf den Tredje säga, han, Hofoch Stats-poesiens största beskyddare, om han fick veta, att Förf. hoppat öfver alla de fältslag och segrar, för hvilka på hans tid så mycket illuminerades? Dessutom veta vi icke, allvarsamt taladt, att man för att få säga några artigheter, bör slå historien alldeles vid örat. Det kan väl vara likgiltigt, om en obetydlig rimmare i sin välmening att lofsjunga en hjelte, hvars handlingar skola lysa nog i häfderna utan att behöfva hans lumpna smicker, beskyller sitt eget land för ett helt århundrades feghet, och glömmer eller låtsar förgäta, att det Svenska mannamodet, äfven i olyckans skiften, icke då mer än någonsin annars förnekat sig. Men man måste harmas att se en sådan produkt utan all urskillning och blygsel intagas i Rikets officiella blad. Förf. har dessutom gjort H. M. Konungen en ganska slät kompliment, då han jemfört honom med GCarl XII, denne tappre men såsom regent ohjelpliga Don Quichotte, som spelade bort en tredjedel af det då mäktiga Sverge genom sina vågstycken, samt utarmade eller ödelade de öfriga två tredjedelarna. För vår del hafva vi alltid hört, att Hans Maj:t sjelf finner långt mera tillfredsställelse i hvad han kunnat göra för landets inre förkofran, än i hela sin lysande Fältherrebana. Men vi återgå till sjelfva skaldeqvädet. Uti en produkt af Hofoch Stats-poesien bör naturligtvis en sens moral, om oroligheterna i Södern och en släng åt de nya lärorna icke saknas. Också få de sin behöriga portion. Man skulle tre, att Förf. höll på att öppna ) Detta begagnande af stjernorna påminner annars om I 1 ssltalare 2. 49441 owvttrade sig.