Aftonbladet – 14 oktober 1835, sida 3

j påsta. Nå, om också så skulle vara, hvad farligt vore väl det? i Ja men nu är det inte förhållandet . . . familjen Bonaparte var redan långt, innan de från patricisk vä:dighet upphöjdes till thronens purpur, en af de förnämsta i landet. Dess adel förlorar sig i tidernes natt. Så snart vi komma fram till Ajaccio, om det nemligen behagar maestralen att en gång blåsa oss dit, så skall jag visa er i offentliga arkivet ett authentikt dokument som kan bevisa för er hvad annars hela ön säger. Det är ett folkdekret från fjortonde århundradet. Den tiden voro vi hvarken Genuesare eller F.ansoser, utan Korsikaner, och försvarade vår oafhängighet mot Genua, Genom detta dekret utnämnde folket tolf ädlingar till anförare för hären, — och bland dessa tolf namn är äfven en Bonaparte . . 5 Mannen som så ifrigt försvarade Bonapartes anor, var Signor Berettoni, en af de femtio passagerarne på goeletten, hvilken seglade från Marseille till Ajaccio, Civita Vecchia och Palermo. Han var en af dessa Korsikanska prester, som i hela svärmar öfversvämma kontinenten, för att derstäådes läsa messor för den mestbjudande, söka sig små land-pastorater, informera i Italienskan, begrafva de döda och förrätta alla de små presterliga bestyr hvilka den Franska andeliga aristokratien anser för mycket under sin värdighet att lägga sin hand vid, och ändtligen för att undfägna hvem 3em vill höra derpå, med berättelser om Napoleon. En gammal matros, som på sin återresa från Isle de France sett den stora Korsikanaren och hans sista bostad på St Helena, utträngde signor Berettoni i konversationen, och den sköna Septemberqvällen förflöt under hans naiva och rörande berättelser om den ryktbara fången. Just under det man sålunda i det allmänna samtalet som bäst gjorde sina utfarter på St Helena, uppstack med ens ur hafvet en tjock, svartaktig massa midt framför skeppet. Det var Cap Corso. Klockan var sju på aftonen, goeletten hade på nio timmar tillryggalagt 60 Franska mil; detta är icke långt från farten på jernvägarna. Glädjen öfver denna upptäckt förmådde dock icke att uttränga Napoleons bild; alla drömde endast om Bonaparternes stamhus i Ajaccio. Morgonen derpå gungade goeletten i Ajaccios herrliga hafsvik, vid foten af staden, som utbreder sig likt en majestätisk amfitheater. Här skådar man den Italienska himmelen, den Italienska jorden, Italienska vegetationen ; allt är här Italienskt . . . Innebyggarne undantagna! de äro Fransoser! inföll Berettoni, som likt alla Korsikaner aldrig försummade ett tillfälle att passioneradt taga denna nationalitet i anspråk. Ser ni de vackra byggnaderna! vårt Ajaccio är likväl en präktig stad. Utan gensägelse. Men hvar är det der Bonapartiska huset, som vi blifvit lofvade att få se. det märkvärdigaste bland alla byggnader i Ajaccio? Vi skola bege oss upp från kajen och taga af på den der krokiga gatan. Signor Berettoni liknade alla sina landsmän; man behöfde blott tala med honom om Napoleon, för att smickra tillräckligt hans nationalstolthet, och han åtog sig med hjertligaste nöje att visa sällskapet vägen genom gatorna i den Korsikanska hufvudstaden. Allt detta, sade han, sedan han lemnat den breda kajen, allt detta fanns inte, då Frankrike skickade oss sin första ståthållare; det hus, hvartill vi erna oss, var då det skönaste i staden, familjen som bebodde det, ni känner den der familjen . . Familjen Bonaparte. Se der framför er, här är det. Detta ord väckte plötsligt hans foljeslagare ur det grubbleri, hvari de stora minnen som stället och Napoleens namn ingaf, hade försänkt dem. General B..., som deltog i denna historiska pilgrimsfärd, vågade knappast andas; för rörelse. Hvad? det här gula huset, med de nymålade fönsterluckorna? Just det. Tre våningar högt och med fyra fönster i bredd, var det år 1768 ännu ett verkligt palats på Korsika. Dess nuvarande egare är en vördig guhbe och den enda medlem af familjen, som än uppehåller sig på ön. Man kan omöjligen visa fråmlingar mera lförbindlighet än han; utan tvifvel skall han emoltaga er rält hjertligt; han är bara litet förvånad öfver den ifver, hvarmed främlingar tränga sig omkring hans bonixg, han kan knappast begripa, hvarföre de rum äro af så mycken märkvärdighet, i hvilken en man, hvars morbror han var, blifvit född och uppfostrad. Gubben trädde ut i detsamma. Med innerlhig välvil1 SS Arh