Aftonbladet – 6 oktober 1835, sida 2

LvVekroltog. GEORG ADPBLERSPARBE. Då Piron en gång hörde några vänner med enthusiasm berömma hans Afelromani, utropade han med en slags komisk smärta: Ack, det är ett missfoster, som har upslukat alla mina öfriga barn! Hvad författaren här på halft skämt sade om sitt yppersta arbete, kan på alfvar tillämpas om andra utmärkta män, hvilkas namn är så uteslutande fästadt vid ett enda värf, en enda tilldragelse, att alla strålarne af deras ryktbarhet tyckas concentrera sig omkring denna glanspunkt, och tränga Ceras lefnads öfriga förtjenster tillbaka i en oförtjent skugga. Sådant ar till stor del fallet med den om Fäderneslandet högt förtjente man, som nu mera endast tillhör dess historia. Hans namn är icke blott införlifvadt med 1809 ärs Statshvältning, detär i de flestas hågkomst så fastväxt dervid, att man föga påminner sig något annat af hvad mannen verkat och ännu mindre hvad han kunnat verka om alla hans krafter och egenskaper gjort sig gällande för det allmännas nytta, som de bordt och kunnat blifva. Vi göra ej anspråk på att i den korta skildringen vi här gå att framställa af hans lefaads hufvud-data, fullständigt afväga gränsorna för den bana hans talanger och verksamhet kunnat beskrifva; vi skola endast söka visa, att det varit önskligt att en sådan bana af honom blifvit beträdd, och han qvarstannat derpå. . Georg Adlersparre föddes år 1760, son ull Öfverste Löjtnanten Christoffer Adlersparre och dess hustru Ebba Sophia Plantung Berglod. Redan år 1775 ingick han i militärisk tjenst vid Lif-Regementet, bevistade kriget i Finland, under hvars sista år eller 1790, han blef tillfångatagen. Den kort derefter afslutade freden befriade honom, och han blef af Konungen, som lärt känna hans skicklighet till både krigarens och statsman-. nens värf, anförtrodd ett hemhgt uppdrag till Norge, hvilket han så utförde till Konungens nöje, att denne belönade honom med SvärdsOrden. Kirigstjensten under freden öfverensstämde emedlertid föga med Adlersparres lynne och åsigter, och han tog derföre afsked år 1793 såsom Ryttmästare, hvartill det påstås att en prejudice vid en befordran inom regementet, för hvilket Hertig Carl då var chef, äfven till någon del varit orsaken. Han kunde likväl säga om den tid då han icke var i statens tjenst, hvad den store Romaren yttrade, att han aldrig varit mindre ,sysslolös ån då han icke hade någon syssla. Den brytning i det allmänna tänkesättet öfver stat och statsförvaltning som Franska revolutionen föranledt, kunde ej bli utan inflytande på en man sådan som Adlersparre. Han fann, att nästan ingen opinion ännu i Sverige existerade öfver dessa ämnen, som. äro af så stor vigt för menniskan och medborgaren: denna senares rättigheter och pligter, och för att bereda en ljusning i begreppen härom började han, i förening med några litteratörer, bland sina vänner, utgifvandet af den namnkunnige tidskriften: Läsning i blandade ämnen. Många af dess artiklar skola ännu läsas med interesse, man kan nästan säga med beundran, så väl i anseende till stil som åsigter; men för att rätt skatta deras värde, måste man flyua sig tillbaka till den tid, då de utkomnut, och då de tankar, de ideer der producerades, voro en skatt, upphämtad ur en nybruten grufva, och väckte mången ull eftersinnande af en mängd sanningar som nu antagit karakteren af allmän mening, af obestridda axiomer, men som då ännu för månget begrepp endast funnos i en dunkel aning, under det att mängden derom famlade i djupt mörker. Öfver politik och statsekonomi spriddes härigenom ett ljus, som, ehuru ännu svagt och ofullständigt, likväl började förbereda en dagning; och man kan utan öfverdrift säga, att Adlersparre således troligen, utan alt sjelf ana det, lade grunden till den statshvälfning han några år senare var bestämd att utföra. Denna tidskrift och det fria språk, Adlersparre förde vid 1500 års Riksdag, voro icke lämpliga att om honom väcka en gynsam mening hos dåvarande Konungen, hvilken var småagtigt rädd om en magt, som äfven både af lagarne och det rådande tänkesättet lemnades honom obestriåd. Det är derföre eit drag som hedrar denne Konung att han, när Adlersparre, vid utbrottet af 1808 års krig, föreslogs till Öfver-Adjutant hos då varande Hertig Carl af Födermanland, icke allenast beviljade hans utnämning dertill, utan till och med Jät den förenas med en högre grad, hvilken några månader senare yterligare forhöjdes, då han blef UlversteLöjtnant i armcen, och fick befälet öfver ena flygeln af den mot Norge stationerade krigstyrkan. Manu berättar om anledningen till denna hans utnämning, en anekdot, fom hedrar icke blott Adlersparre, utan älven dem, som förstodo uppskatta hans värde. Adlersparre lefde uemligen då på ett litet landställle utanför Stockholm, helt och hållet för litteraturen och