sägelse att Adlersparre skulle sjelt ta beunga sina vilkor och dessutom erhålla fullständig ekipering. Adlersparre blef häraf rörd, men tvekade annu och sade: Men jag har ju icke engång mera en värja, hvarpå frih. Klingsporr, för att afbjelpa denna brist, tog sin värja af sig och lemnade honom den. Ifrån denna stund rådde alltid en uäåra vänskap och förtrolighet mellan Carl XIII och Adlersparre. Att en man med Adlersparres talanger sulle utmärkasig i kriget, äfven fastän dettas yrke icke egentligen var det, som mest ölverenstämde hvarken med hans böjelse eller med lynnet af hans egenskaper, sådant torde ej behöfva försäkras. Planen till flera både väl uttänkta och val utförda operationer under fäluaget, tillhörde således honom; men som kriget emot Norge dels redan då antagit en mindre bestamd karakter, och för det mesta inskränkte sig till gränsens skydd, dels af Adlersparre ansågs som onaturligt och stridande mot båda folkens sanna interess , ansträngde han sig icke särdeles i sin befattning såsom Befälhafvare emot Norrmännen, och nedlade slutligen i November månad befälet. Han återtog det sedermera i Mars följande året, då han behofdes der för högre ändamål, för Fäderneslandets räddning. Hans åtgärder vid detta stora företag äro så allmänt kända, att dessa facta icke behöfva detaljeras. Såsom ett drag af den lugna oförskrackthet, som i verkligen vigtiga ögonblick låg i hans karakter, må det endast erinras, att då han i Carlstad erhöll bud att trupperne voro uppställda på torget, och han skulle ut att proklamera revolutionen, yttrade han sig ännu i dörren skämtande deröfver, att han så när hade glömt spänna på sig värjan. Hau upplyfte sig genom Revolutionen till en höjd af betydenhet som sällan någon enskildt hos oss innehaft, och som ej annat kunde än medföra en reaktion i tänkesättet, då häpnaden gått öfver och afunden och de små passionerna hunnit uttaga sim rätt. Här är icke stället, att utreda tll hvilken grad det tadel var förtjemt, hvarmed man sedan ofverhopat honom; ty vi ha här endast velat framställa ett flygtigt utkast till hans minnesteckning, hvilken efterverlden utan tvifvel skall göra både utförligare och rättvisare. Men då fråga är om en man, som spelat hufvudrolen vid den märkligaste händelse i Sverges historia under detta århundrade, kan man icke, utan att förebrås en annan ensidighet, underlåta att åtminstone som ett factum nämna detta tadel. Det har riktats emot revolutionens man, för det revolutionens följder icke uppfyllde den allmänna väntan. Man har sagt, att Adlersparres andel i sjelfva utförandet var vida ringare är Adlercreutzs och att han, sedan Konungen var tillfingatagen och sålunda det egentligt factiska af styrelseförändringen veikstäldt, gjort för litet att befordra och betrygga de redbara framtida resultaterne. På den första beskyllningen kan man svara, att om Adlersparres uppresning och Vestra armeens march mot Stockholm icke föregått, hade det djerfva steget att tillfångataga Konungen i dess eget slott, troligen aldrig ägt rum, och att således sjelfva katastrofen, ehuru ej personligen af honom utförd, likväl var af honom förberedd. — För att upptaga och till sin rätta halt qvaliiicera den andra och vida svårare anklagelsen, borde man ingå i en undersökning, som både utrymme och bristande kännedom om en mängd individuella förhålfanden, förneka oss. Obestridligt är det, att den egentEgen utför en revolution, som infor en bättre sakernas ordning. Den, som 1809 års konstitution här införde, bar icke varit den bästa man kunnat föreställa sig, kanske icke ens den bästa, som kunnat realiseras; men om lagarnes välde är bättre än godtyckets, om ett samhällsskick, grundadt på liberala principer, och i sig innehållande frö till en ständigt fortgående förbättring, är att föredraga framför ett, der allt beror på den styrande individen, så torde man icke få neka att den nya ordning, som efterträdde den gamla, ägde ett väsentligt företräde framför henne. Hon hade kunnat vara bättre; reformen hade kunnat vara djupare och mera genomgripande. Ja, men hvem skulle ha organiserat henne? Ar allmänna tänkesättet ännu i denna stund enigt i alla dessa ämnen? Och om det icke så är, kan man våltro att det var det för 26 år sedan, då den statsborgerliga bildningen stod på en oändligt lägre ståndpunkt än nu? Om nationen sjelf icke viste huru hennes institutioner bordt organiseras — och man kan med tämmelig trygghet försäkra, det hon ej visste det — skulle då en enda man, eller några få män ensamma ataga sig det vwigtiga värfvet, att bilda hennes framtid och gifva rigtning åt hennes öden? Sådant är i sanning mycket fordradt. Vi vilja icke afgöra, hnruvida det är förmycket, huruvida det måhända icke varit möjligt attbefästa statsformen pi solidare grunder; men jiigt för Adlersparre? Funnos då för tiden verkeligen nigra högre ljus, af hvilka man kunnat låta var Get ni rr Ls