Aftonbladet – 1 oktober 1835, sida 3

(Insändt.) Då man af de oupphörliga låne-ansökningar, som af Armeens pensionskassa annonceras, skulle frestas tro, det tillräckhga medel för den visligen beslutade Accords amorteringen, icke stå att erhålla, eller åtminstone ej så fort vid beslutets fattande påräknades; vore det intressant att i ofliciel vag få veta, hvad grund, som vid slutliga amorteringen kommer att följas, d. v. s. om accordsräntorne på en gång för alla beställningar komma att upphöra, eller om den ena tjensten i samma grad, under 10 a 20 år längre än den andra, skall betungas med en sådan afgift? — I förra fallet blifver det yngre befälet i armden, hvilket vid den märkvärdiga löneregleringen mest vanlottades, som med en ej ringa uppoffring nu sträfvar att betala de äldres accorder, och i det sednare, skulle alltid vid hvarje Regemente några straff-beställningar längre tid komma att finnas, hvarmed en mindre vältänkande Chef kunde belöna sina ogunstlingar. Skulle. hvad som i våra tider ej är otinkbart, hela planen med accords-amorteringen inom några år gå öfver ända, vore det väl med rättvisan mest öfverensstämmande, att den vinst, som på de olagliga (förhöjda) räntorna nu erhålles, blifver dem, hvilka nu betala, eller deras arfvingar, återställd, och ej anslagen armens pensionskassa, hvilkens fond erdast genom gemensamma tillskott och ej på bekostnad af några Enskildta delägare, bör kunna ökas. Önskeligt vore äfven att snart få se den stränga straffbestämmelsen, hvilken Krigs-Hofrätten (efier tvänne års betänketid ) ej ännu hunnit utarbeta, för Regements-Chefer som tillåta öfvertrådelse i accordsreglementet, och skulle det vara högst fägnesamt om denna kunde föranleda ändring uti Insändarens enfaldiga tro: Att armeens aecorder efter 40 års förlopp äro lika stora som nu. ) Se Kongl. Brefvet d. 17 Aug. 1833.