Aftonbladet – 26 september 1835, sida 3

KALEITDOSKORP. ! INGEN. Flera poeter hafva besjungit Intet, det stora omätliga intet, ifrån Miltons odödliga skildring af Kaos, än da till tvenne af våra Svenska skalder, som till ämne för sin sång valt detta sista mål för så många menskliga företag, så många kroppsoch själsansträngningar, så mänga hjeltebragder, så många statskupper och så mycken poesi. Annu har likväl icke någon, så vidt vi veta, ägnat en rad hvarken vers eller prosa åt detta stora Neutrums icke mindre stora Maskulinum , den öfverallt närvarande, allt verkande och ständigt åberopade fnrgen. Vi skola försöka, ehuru fragmentariskt, afhjelpa denna brist, och, om vi ej kunna stilla hon nom på sin rätta plats, alminstone erinra om den Orättvisa försummelse man begått emot honom. De gamle, som i så minga fall voro framför oss, hade en aning, om detta väsendes tillvarelse, och -reste derföre altaren åt den okände guden. Vi resa numera mga altaren åt mer än en gud, men likväl tro äfven vi på åtskilliga mystiska väsen, som vi ej alltid npämna, som tidens öfverklokhet till och med velat förjaga ur verklighetens verld för att anvisa den ett rum, endast i digtens, men som folkuon likval bibehållit vid sina attvibutoner. Sålunda har bvar och en af våra läsare säkert hört talas om buru i vissa hus fimnes en så kallad tomte. I de gamla och lyckliga tiderna drog denna tomte till boet, som det sades. Han gjorde, att hushållet förkofrades, att barnen växte, blefvo friska och välatade, att boskapen tifdes väl, att korna mjölkade, att vargen ej borttog nagot far ur hjorden, alt väfven blef väl blekt, att siden gaf mycket i spann, att inga förluster täflade huset o. s. v. I via tider dercmot, hvilka bli allt mer och mer onda, efter hvad Minerva påstår, bar äfven toniten förändrat sin natur, och drar nu ifrån boet. Med denna förändring i sin natur, har han tillika utvidgat sitt välde, och beherrskar nu mera allt ifran den lilla barnkammaren ända till det stora statslifvet. Den skälmen har fått eit nimn, har blifvit legitim, han är, lik Tibetanernas PalaicLama, en herrskare, som aldrig dör, ehuru han iuar i olika kroppar, ech lik avdra legitima herrshare, kännes kans välde allt lyngre, ju nera ovilkoriigt cet erkännes.