deriigt da, att ett amne så användbart, sa populärt som krigsvetenskapen, ej ännu blifvit bevärdigadt med en lats inom de klassiska murarne af våra högre och lagre lärdomsskolor. Men det ena stödet efter det andra ryckes undan slentrianen och fördomarne. Den allmänna Beväringspligten , alldrig helt och hållit utplånad ur folkets minnen, har åter blifvit uptagen och hyllad, och med den hafva tanken och forskningen fått en rigtning åt ämnen, som med Försvarsväsendet äga gemenskap — en rigtning som de sednare åren fått ett mera bestämdt mål, genom det ökade deltagande för offentliga angelägenbeter, som utvecklas under fortgången af ett konstitutionellt samhällslif. Då ibland dessa angelägenheter, krigsväsendet är ett af de vigtigaste, det mest sammansatta, det mest ingriande i landets politiska, industriela och financiela förhållanden, har man lätt kunnat förutse att detsamma, bringadt till allmänt öfverläggningsämne, skulle upkalla en allvarlig meningsstrid, med ganska olika bevisningsförmåga hos de stridande. Sådant har också inträffat. Vi känna alla M. H., de förtjenstfulla afhandlingar rörande principerna för Sveriges försvar, som började denna meningsstrid — men vi hafva äfven haft tillfälle att erfara den rådande halten af den opinions-yttring som sedermera ägt rum, rörande samma ämne. En gång börjad, kan och bör likväl en sådan opinions-yttring ej mera återhållas. Den hör anses såsom ett uttryck af den allmänna andans sträfvande till ett mål, hvars vigt den omsider börjat upfatta; den bör uplysas och ledas, den är första steget på banan till en allmän medborgerlig krigsbildning. Alla de olika meningar som i detta ämne uttalats, inom och utom representationen, förena sig dock i en punkt: i erkännande deraf, att detär på National-Beväringen, som vi ytterst böra grunda vår tillit, i fråga om försvaret af frihet och sjelfständighet. Men om denna National-Beväring kan ensam utgöra den organiserade stridsstyrkan, och således den besoldade Armten helt och hållet eller till en del indragas, eller om en stående bör bibehållas och National-Beväringen såsom dess complement sluta sig till densamma, derom har allmänna rösten ej ännu gifvit något afgörande utslag. Den militära åsigten uppfattar det sednare alternativet såsom ensamt innebärande möjligheten af ett allvarligt försvar, och ser i en stående, städse öfvad och stridfärdig Armi, ett lnödvändigt stöd för Bevåäringens osäkra och vacklande stridsförmåga. Den motsatta eller ekonomiska åsigten fäster sig förnämligast vid tyngden af krigsbudgeten; vid onyttan af en armt som, ehuru otillräcklig för landets försvar, dock medtager de nödiga medlen, hvarigenom hos national-beväringen kunde utbildas den vapenskicklighet, eden sammanhållna stridsförmåga, som utmärker det ordnade försvaret, framför den ögonblickliga kraftyttringen af en folkresning. Många och vigtiga skäl hafva anförts till bevis för rigtigheten af hvardera af de stridiga åsigterna — många hafva ock blifvit anförde, som inneburit sin egen motbevisning. Hvem har då rätt? Denna fråga kan endast villkorligt besvaras. Jag tror att vi, under närvarande förhållanden, i saknad af allmän krigsbildning och vapenfärdighet inom nationen, måste äga en stående, väl diciplinerad armåö till stam för vår Beväring, och att indelta armen, sjelf en nationalbeväring i modifierad form, är den bäst passande, att i sina ordnade led upptaga landets unga, ännu oöfvade krigare. Men jag tror ock att den tid varder kommande, då fåderneslandet, ifarans stund, skall kunna vädja, ej endast till sina söners vilja och mod, men ock till deras allmänt utbildade förmåga och kraft, att, utan biträde af en stående besoldad krigshär, möta och tllbakakasta hvarje fiende, som är nog förvägen att våga striden emot ett helt folk af öfvade kripare. Ett sådant system af allmänt nationmal-försvar öfver. eusstämmer så väl med våra minnen och behof och äfven med vårt folklyone, om det rätt uppfattas och ledes. Vårt gamla härs-rop var alltid man ur huset! tull fiendens fördrifvande. Men armd och folk voro då ett, och vapenkunnig, efier tidens fordringar, var då hvarje vapenför man. Aterförom detta sakernas skick, beredom nationen tillfalle att återförvärfva den allmänna vapenkunskap och krigsbildning, som det legda försvarsverket henne beröfvat; och det gamla härsropet skall åter skalla då fienden hotar, och följderna deraf bli, hvad de fordom varit: tryggad sjelfständighet och okränkt national-ära. Må man ej i denna hyllning af det allmänna bevärings-systemet se eu begär att klandra indelnings-erkets stora, och för sia tid, med beundransvärd statsmannaklokhet genomiörda ide, I principen för vår indelfa arme ligger, pr les kan åtgöras, t tialiter, ailt som nu eller framdebildande af det högsta möjliga natjanal fåror tona Linder för dan 1AE DOS AR