det härigenom väckta minne af Hr Anckarsvärds bortgång, blifvit hedrad med erinringar från Frih:s sida, skulje vi nära på oönskat att dessa förmått rubba vår öfvertygelse, men häri bedragne, ga vi att, efier vår förmåga, analysera Frih:s förklaringar. Att Frih:s löfte rörande tryckfriheten skulle, för att nyttja Frih:s egna ord, kanhända vara mera framkalladt af känslans häurörelse, än mogen öfverläggning, tyckes oss nära på obegripligt. Att talaren, under debattens liflighet, någon gång framkastar ord, dem en lugnare besinning skulle onska att modifiera, inträffar och måste inträffa; nen tiden mellan ett arbetes nedskrifming och dess utgång i bokhandel, är så lång, att känslans vågor dessförinnan lägga sig. Frih. måste sålunda, efter naturliga beräkningar, hafva velat skrifva, hvad Frih. skrifvit, och vi kunna sålunda endast beklaga den upptäckt, att Frih. numera tyckes vilja förlama sitt löfte. Då Rovyer Collard sist uppträdde inom Frankrikes Deputerade-kammare, smickrade han sig visst icke att kunna metamorfosera dess majoritet, men han uppträdde dock, och hans ord var ett, gif akt! till landet. Frih:s oväntade aukomst på sim bänk, när den omtalade . förevar, skulle åtminstone i det allmänna höjt minoritetens aktier, om äfven, inga positiva fördelar vunnits; men dessas första vilkor är uthållighet. Vårt andra påstående, att Frih. ej, sedan sitt afträde från Riksdagsbanan, lemnat allmänheten, på den periodiska pressens väg, några afhandhngar rörande dess vigtigaste angelägenheter, har icke blifvit vederlagdt med en enda citation; men icke har Nyköpingsbladet derföre påstått att Friherren sedan 1830, icke gjort något, eller, som Frih. säger, intet , det har endast velat antyda att Frih. kunnat göra än mer. Frih:s påstående att den medborgerliga pligten att författa, (här liktydigt med upplysa) tilländagått, då man ej längre ser sig dermed gagna, innefattar en motsägelse, ty all god upplysning är ovilkorligen gagnelig. Att, för öfrigt, Frih:s åtgöranden skulle varit fruktlösa, tro vi oss, till Frih:s heder, kunnat motsäga. Frih.s uppträdande i busarmålet, der Frih., så till sägandes, representerade alla Sverges Rustoch Rothållare, lyftade desse till en punkt af mindre beroende, genom upptäckten att kunna mota ett militär-befäls någon gång orimliga fordringar, och befälet fick inse nödvändigheten att afstå från dessa. De ömsesidiga parternes rättigheter och pligter kommo i bättre jemnvigt. Hvad Frih. åtgjort i representationsfrågan har ju ej heller varit gagulöst, då Frih. förklarar, att isen numera är bruten. Att vi, i vår lilla artikel, ej vidrörde detta ämne, härledde sig vi kunna dermed lugna Freih. — hvarken från glömska eller otack ; men saken hade intet direkt samband med den citerade och den politiska bildningsmethoden genom pressen. Eller är det kanske icke tillåtet att mot offentlige män framkasta en anmärkning, utan att på samma gång citera deras beröm? Att Nyköpingsbladets reflexioner, rörande politisk overksamhet, kunnat fastna på närmare håll, är en Frih:s erinran, den vi till alla delar godkänna. Ait Nyköpings län, som mom sig äger individer, hedrade med allmänhetens förtroende och i en oberoende ekonomisk ställning, icke, med afseende på representationsfrågan, sett någon af dem vandra Frih:s väg, kunna vi ej annat än både ogilla och beklaga. Vi tro dock icke, i likhet med Frih. att den ljumhet för nämnde fråga, som han tyckt sig skönja i uteblifna petitioner, snarare bör skrifvas på hela samhällets lättja och tröghet, än på några individers smak för hvila och lugn. Att opinionen, rörande representationsreform, är denusamma i Södermanland och öfver resten af landet, som i Nerike, kan hvar och en förvissa sig som, i detta fall inleder ett samtal, men dessa provinsers invånare sakna en föreningspunkt, en impuls, en Auckarsvåärd, med ett ord, en individ. Individerne äro sålunda ratt behöflige. Ätt Frib:s rikdagsmannakall varit mer än en gång mindre behagligt, betvifla vi ingalunda men, lika litet som Hr Peters, har Frih. saknat offentlig uppmuntran. V; åtnöja oss att såsom bevis härpå anföra: den entusiastiska byllning, hvarmed Frih. helsades vid 1823 års riksdag; Frih:s val till Statsrevisor 1827; och Frih:s sista uppdrs ag att anföra en deputation, som till Kongl. Maj:t skulle öfverlemna de inkomne peltitionerne. Vi gilla fullkomligen Frih. öfvertygelse, att den periodiska pressen bör concentrera sin makt för petitionsväsendets pådrifvande, men vi tro, i samband dermed, ati de individucela obetydligheternes biträde, bör blifva af betydenhet. Att vår styrelse, under närvarande former, skulle sakna utväg att tillvägabringa något af allmännare båtnad, tra vi icke, då denna styrelse visat sig kunnat genomdrifva äfven mindre omtyckta förslag; men då hvarje renroesen tan. för att ena sitt lands reverse fill AN