Aftonbladet – 26 september 1835, sida 1

nade uiKVval den otira Stenen Icke HDHilivIit DHattre fjastad, än att den i ett ögonblick nedföll öfver de båda qvarndrängarna, som deraf helt och hållet krossades, så att liken knappt voro igenkänliga. Båda de olyckliga offren lära lemna hustru och bärn efter sig. Uti Kongl. KrigsVetenskapsAkademien har Chefen för Typografiska korpsen, Hr C. Akrell, den 28 April detta år hållit ett tal: Om Allmän Krigsbildning såsom villkor för allmänt National-försvar. Detta tal synes oss i flera afseenden så förtjenstfullt, att vi låna detsamma ur Akademiens handlingar för våra Läsares räkning, för att sedermera måhända återkomma till några reflexioner deröfver. Mine Herrar! Man må, från hvilken synpunkt som helst, betragta den tid i hvilken vi lefva; erkänna måste man dock dess företråde framfor den förflutna, och förhoppningsfullt ana beskaffenheten af den som skall komma. Hvilken tid kan väl jemföras med vår, 1 fråga om vetenskap och konst? Dagligen framstå nya upptäckter till vidgande af menskligt vetande ; nya bidrag till förädlande af menskliga njutningar. Sanna begrepp om menniskoratt, frihet, fädernesland, göra sig alltmer gällande och öfvergå till verklighet; våld och fördomar krossas, och på ruinerna uppstå nya sambhällsmrättningar, grundade på jemvigt emellan medborgerliga rättigheter och medborgerliga pligter. Det är en sanning att Stater, likasom individer, äldras, förslappas. De politiska byggnader hvaraf de förre bestå, uppstaplas, under tidernas längd, af så många, mot hvarandra opassande och af tillfälligheter hopflickade beståndsdelar: det hela blir slutligen likt ett illa sammansatt konstverk, som endast genom delarnes fortsatta sammannötning hålles i en ojemn och haltande gång. Att förenkla detta machineri, föryngra den föråldrade organismen, är synbart det mål hvaråt tidens anda sträfvar. Krig och Statshvälfningar kunna stundom verka en sådan pånyttfödelse; men botemedlen bli ofta värre än sjukdomen, och cnisens utgång kan ej bestämmas. Det är derföre en förtjenst af vår tid att, med förkastande af sådana medel, söka, på upplysningens bana, långsamt, men säkert, komma till samma mål. En uppenbarelse af den dervid ledande prineipen är tidens nitfulla bemödande för folkbildningen, folkskolan, 1 ny form, utrustad med nya hjelpmedel; och i allmänhet för undervisningens, skolans förbättring, dess bringande till enhet oeh allmänlighet. Efterverlden skall skörda frukterna häraf, och tacksamt erkänna den möda som nu nedlägges. . Ett monument af vår tid, men af annat slag, är systemet af en allmän mnationalbeväring. Misskänd och föraktad under tider då despotism och feodalism stridde om rättigheten att förtrycka folken, har denna vigtiga samhällsinrättning blifvit af vår tid framdragen från gruset af fyra sekler, och uppstår nu, under förnyad gestalt, en borgen för nationernas frihet och sjelfständighet, ett löftesbref på föreningen emellan sann medborgerlighet och sann krigisk anda. Båda dessa skapelser äro af diup betydelse för samtid och eftertid. Ehuru af skiljaktig natur och utöfvande åt olika håll sin välgörande inflytelse, verka de till samma mål, till statens högsta mål, förkofran och skydd. Rätt begagnade äro de hvarandras uppkomst och stöd, och förhålla sig till hvarandra, i sådant fall, såsom orsak och verkan. Det är detta förhållande, M. H., hvarpå jag utbeder mig att för några ögonblick få fästa eder uppmärksamhet, under försök att framställa några strödda anmärkningar om allmän krigsbildning, såsom villkoret för allmänt nationalförsvar. Det ar anmärkningsvardt, att krigsvetenskapen, både i anseende till sitt väsende och sina verkningar, har ett så stort inflytande på staters och folkslags öden, på rigtningen och utvecklingen af alla menskliga förmögenheter, som genom sitt sam band med och sin inverkan på andra vetenskaper, lemnar ett så vidsträckt utrymme för tankan och torskningen, att denna vetenskap ej ännu förmått att tillvinna sig ett rum inom den allmänna uppfostrans och bildningens område, ej den ringaste uppmärksamhet af andra än dem, som pligtmässigt deråt ägnat sin tid och verksambet. Denna liknöjdhet för allmän krigsbildning borde minst kunna väntas hos oss, hos en nation som genom sina bedrifter, sina framsteg i krigskonsten och sin ridderliga anda, tillkömpat. sig ett ärofullt namn bland Europas nationer. Måhända likväl är det irrskenet af detta ärfda namn som bländar oss, i fråga att bedömma vår ärfda krigiska förmåga och medlen att den utbilda i öfverensstämmelse med tidens fordringar. Måtte vi ej insöfvas i denua säkerhet! det var Preussens ärfda krigsära, som förde Franska frihetshärarne till I hjortar af detta rike.