al tvang, trumpennet enter fasteastret ar TUullkomisgt hannlyst ur dessa Infant Schools, och att hufvudidsen just är att, då et ändock är oundgänglig för små barn, blott så tillställa, att leken har rapport på uägot nyttigt och leder barnet att lära nyttja sin eftertanka. I barnsinnet ligger visst ingen motvilja mot att lära; motviljan har kommit deraf, att man hittils alltid låtit undervisningen framträda under form af tvång och tråkighet. Att sjunga multiplikations-taheller och gesticwlera arithmetik är en god tanke, just emedan den hos barnet förjagar grunden till motviljan mot undervisning, nemligen den naturvidriga ellorten att vara allvarsam och tyst och stilla. Barmet är allt jemt rörligt och bullersamt; och den tanken, att under denna beständiga rörlighet, detta buller, bibringa kunskaper och begrepp synes oss vara ganska lycklig. Vi skulle vara de förste att fördöma bemödandet att undervisa späda barn, om vi icke förmådde tänka oss undervisning utan tystnad, stillhet och trumpenhet. — Hvad Zistoria, geografi o. s. Vv. angår, torde de just vara itanlexor, om någon tng är det. 6.) Der hafva vi rysningen! Hvar och en har sin smak. Vi för vår ringa del hafva ingen lust att 7ysa a fall någon kan visa oss möjligheten att så tillställa, att de kunskaper och begrepp, som inhemtas under barnlekar, och barnet inhemtar alltid ett visst förråd deraf, fast de, eter vanliga uppfostran, blifva helt annat än nyttiga — referera sig till sådant, som utgör kunskaper och uppfostran. Att det 1cke är omöjligt , och att barnens glädje eller hälsa icke lida dervid, har icke blott Hr af Forsell sagt oss. En af medarbetarne i detta blad har sjelf för några veckor sedan besökt en sådan skola i London, med några och fyratio barn, der undervisningen förestods af en nitton års flicka, dotter till den frun, som egentligen höll skolan; och långt ifrån att finna något ämne till rysning i det lilla sam hället, fann han glädjen strålande både ur barnens ögon och den unga lärarinnans, som förklarade att de timmar hon tillbragte med barnen voro de roligaste på hela dagen, fastän de små ungarna emellanåt voro kinkiga nog att hålla styr på, i synnerhet för deras frågvishet, hvaraf hon var mest besvärad: en omståndighet, som tydligen vittnar, att barnen ingalunda blifvit mera proppade med kunskaper än de tälde vid eller sjelfva önskade. ec.) Visdom — ja! men kunskaper? dermed torde förhålla sig helt annorlunda. Lärda barn, drifhusväxter äro äfven oss en styggelse; men den nu i fråga varande saken hafva vi med kärlek omfattat, just derföre att visdom icke har synts oss vara i fråga. Å dZ.) Hr af F. har samma öde som vi, nemligen att Herrarne i Upsala icke besvära sig med att underrätta sig, hvad han will, hvad han säger. Han har, efter hvad vi påminna oss, icke sagt, att uppfostran är slut vid 14 år. Men det gör ingen fing! Bemälde Herrars visdom sätter dem i tillfälle att, bättre än vi sjelfve, säga, hvad vi tänka, hvad vi önska. e.) Detta allt är, hvad en af Litteraturföreningens stolpar nyligen kallat skräfvel, om någonsin skräfvel har funnits. Ord, ord, ord, säger Hamlet. Har denne lärde Hr P. set den uppväxande Engelska ungdomen? vet han, att den har alla dessa brister och elanden att dragas med, eller att den står under den Svenska, som hittils icke varit besvärad af för mycket skolor. — Men vi orka sannerligen icke längre uppehålla oss med dessa eviga ord, utgångna från en vishet, som icke ser, men dock tror, som en gång stadgat sina tankar, eller rättare utanlexor, och icke mera will veta af hvad som händer och sker här 1 verlden. Litteratur-förenings-recensentens egna tankar om denna sak synas oss vara i det närmaste just hvad Infant Schools åsyftat, hvilket bevisar, huru väl han läser uch förstår. De vilkor, hvarunder han erkänner dessa skolors nytta, äro just desamma, som grundlagt dem. Erfarenheten visar tyvärr, att generatioven af de arbetande klasserna (likasom af de öfriga) är på många ställen förderfvad, och, hvad värst är, att den allt mer försämras. Att stoppa det onda iorde ej kunna ske på annat sätt, än att idceoch sedesuccession på en gång afbrytas, hvilket åter icke jåter sig göra på annat sält än genom uppfostringsanstalter, som med ens och från första stund, så mycket som möjligt, afbryta föräldrarnes befattning med sin affödas uppfostran; och deua kan ej ske om ej något vidtages, som är byggdt på samma grunåer, som de jpfrägavarande skolornas. Hvad Hr P. menar med artificiella inrättningar, förstå vi icke; vi frukta storligen, at det laga ms an ton daäanmhat Tincala univercitoet och