Aftonbladet – 25 september 1835, sida 2

för att dricka brunn, likaså ansåg man icke ett barn kunna utan stadgade krafter undergå skolundervisning. På vissa loyala ställen har man en synnerlig vördnad för allt gammalt, och de nya filantropiska idecerna om humanare undervisningsmetoder måste följaktligen blifva obegriplige för de äkta historiske. Huru kan en nitisk tillbedjare af de gamla goda tiderna ens wilja begripa, att en uppföstringsmetod är tänkbar, deri undervisningen bibringas utan gråt och tandagnisslan och köttets späkande och alla barnsliga känslors , all barnslig glädjes dödande? Det är derföre ingen ting underligt, att våra Upsalienser alltid visat en viss fiendtlighet mot vexelundervisningen , och att de rysa vid den tankan , att äfven små barn skulle njuta undervisning i annat än att bygga korthus och snatta frukt. Utan all närmare undersökning måste den tanken förkastas , såsom en galenskap, att undervisning äfven 1 annat möjligen kan bibringas barn under lek och utan ris. Tanken är alltför liberal och kanske rent af republikansk, för att ens utan rysning fattas af den äkta Riddarholms-tuppen och hans tillbedjare. Då vi recenserade Hr af Forsells resa, besinnade vi icke allt detta och inläto oss, i vår hjertans oskuld, på allvarligt öfvervägande af dessa filanthropiska chimörer. Vi hade då ännu icke kommit att fästa uppmärksamhet vid Litteratur-Förenings-Vidningens P, och hans idiosynkrasier, utan vågade tro på en hederlig, en i allo hedervärd mans ord, då han berättade oss märkeliga ting om dessa liberala Engelsmäns försök att göra sjelfva barnens undervisning till en lek, eller rättare deras lek till en undervisning. Det föll oss väl in, alt någon kunde tvifla på möjligheten af detta problems lösning; men att någon kunde rysa derför, det kommo vi icke att tänka på. Detta har dock händt, såsom man ser af följande utdrag ur Litteraturföreningens tidning. Vi tillåta oss några noter deryvid. De stackars små barnen böra icke inläsas i salar, — icke fastsmidas vid bänkar — icke, vid denna ålder, lära sig att sjunga multiplikations-tabeller, — att gesticulera arithmetik, att inhämta utanläxor i historia, geografi, natural-historia. a) Hvad, som Förf. omtalar med beundran, har Rec. läst med rysning, nemligen att han såg barn om icke fullt 7 år mera försigkomne (i dessa kunskaper) än andra barn om 14. 6) — Förf. fruktar, när han berättar detta, att hans trovärdighet skall dragas tvifvel. För vår del göra vi det icke. I Hochheimers och andra böcker meddelas undervisning, huru man kan tvinga en växt att inom några timmar bära blommor, och — om vi minnas rätt — äfven frukter; men blommorna ha ingen lukt och inga naturliga färgor, och frukterna duga icke att äta. Vi ha också pädagogiska böcker, som lära, huru man på få dagar eller veckor kan inhämta stallmästeriet, ritkonste., engelska språket o. s. v. Naturligtvis blir lärdomen derefter — nemligen en sådan, som duger till platt intet, som, utan rot och fäste i själen, blåser bort vid första vind. Skulle den åter verkligen lyckas, så visar erfarenheten, att barn, som vid 14 år äro mirakler och små encyklopedier af all slags visdom, c) vanligen vissna bort vid 20, och sällan öfverlefva det 30:e. Alltså: vi tvifla icke. Vi säga blott: Stackars barn! Hvad deras kropp och själ i stället måtte varit litet för sig komne! Hvilken nytta kanstaten hafva af sådana drifhus-växter, — hvilken nytta de sjelfva af en sådan papegoje-vishet? Hvad kan ändamålet vara med en undervisning, som redan slutar vid sjunde året, således just der den först borde börja? d) Ty om barn, födda af arbetsklassen och ämnade att inträda i samma yrken (ty andra föräldrar lära väl ej inkästa sina barn i någon Infant-school), redan vid 7 år äro så komplette i sina stycken som unga gymnasister hos oss, hvad bokliga konster behöfva de då vidare lära för sitt lifs bestämmelse, hvad återstår mer för dem att göra? Jo, genast ingå i fabrikerna, för att der fastsmidas vid någon machin, tvina bort vid 14, vara utslitna vid 20, och vid 25 eller 30 befolka hospitalerna, eller ingå i församlingarnes alm-houses. Andamilet med en sådan uppfostran måste således ej vara någon annan än att uppflöda en duglig Jfabriks-afvel sådan som England behöfver, och hvilken i vart land lIvekliotvis år temhoen okänd: att vid 7 år lära