ARR nn oo OK SA nas storlek, att se till hu: u dessa användas, att afsk: ut få gammal och stifta ny lag. Svenska folket har ock i många mål visat sin obelåtenhet med de allmänna ärendernas närvarande skick: skall man då tvifla på, att det är samma Svenska folks allvar att utöfyva denna sin uråldriga rätt, att granska och ordna sin styrelse så, som nu sag di är; eller skall man föreställa sig, att det stånd, som är det talrikaste, som af landets egendom fatt den säkraste delen på sin lott, och som derföre är starkast fistadt vid det gemensamma fosterlandet, skall man föreställa sg, att detta stånd, Bondeståndet, kan eller bör vara likgiltigt för allmänna ärender, eller för utöfningen af den del i styrelsen, den Svenska folket i allmänhet, men Bondeståndet isynnerhet, och från uråldriga tider sig förbehållit? Detta hafva vi icke kunnat tro, ty det strider mot allt hvad vi om Sveriges bönder, från fordom tid och i den närvarande, sport och erfarit, och vi äro förvissade derom, att det stånd, för hvilket vi skrifve, aldrig skall ådraga s:g den förebråelsen att påcka på god styrelse, och, som man säger, gerna se att yxan går, utan att vilja hålla i skaltet, d. v. s. utan att vilja göra sig den mödan att undersöka huru de män, vid som riksdagarne utöfva Bondestandets andel i Sveriges styrelse, uppfylla sitt dyrbara kall. Men de, som anse en slutad riksdag såsom en död och begrafven lekamen, den intet minne qvarlemnar, och om hvilken de icke mer vilja höra talas, de synas oss icke olika en konstnär, som, sedan han en sak med sju sorger och åtta bekymmer fulländat, då med leda lägger ned sitt yrke, för att få tid att glömma sin erfarenhet, och sålunda bereda sig mödan att börja på ny räkning. Behöfs någorstädes erfareuhet så är det visserligen i styrelseärender eller statssaker, och det folk, som sin erfarenhet i dessa mål lättsinnigt förspililer, det har kastat sin bästa och mödosammast förvärfda skatt 1 sjön. De finnas ock, som påstå, att då folket utöfvar sin del i styrelsen genom Ombud, så behöfver folket ej heller någon kunskap on allmänna ärender, utan är det nog, om denna kunskap finnes hos Ombuden. Men snarare borde man besinna, att sådan som folkets kunskap är, sådan varder ombudens. Ty saknar folket det förstånd; som fordras för att inse sitt eget bästa, för att välja duglige ombud, för alt rätt bedöma deras handlingar, och för att med kraftigt bifall understödja dem, och hålla dem om ryggen, då de strida för folkets rätt, så må ingen klok man räkna derpå, att större kunskap skall finnas hos ombuden, eller att någon skall finnas hogad: att offra sina krafter, kanhända sin välfärd, för medborg sare, de der förakta sitt eget bästa och icke för må att skilja vän ifrån fiende. Men utom dessa särskilda skäl för ett fritt folk, att sjelf taga vård om sin rätt, gifvas äfven några allmänneliga orsaker, hvilka böra förmå enrhvar att dehaga i de angelägenheter, som röra det allmänna bästa, och dessa orsaker vilje vi så mycket hellre här anföra, som vi derigenom få tillfälle, alt på ett ställe och i sammanhang framlägga de skäl, på grund af hvilka vi här, så väl som tillförene och framgent, beständigt mera vända hågen till allmanna ärenden än till enskilda. Dessa skäl afse icke blott nyttan, utan älven vårt nöje, men framför allt rättvisan. Att vårdandet af de allmänna angelägenheterna åsyftar vår nytta, det lärer ingen bestrida; ty det gäller ju vår egen och våra barns välfärd, och såsom den allmänna välfärden är, så varder ock den enskilda, och ma ingen göra sig säker, att han eller hans barn skola undkomma fosterlandets allmänna olyckor. Men nöjet af de allmänna årendernas beskådande och begrundande är icke mindre än nyttan. Med nöje betrakte vi den arbetsamme myran, det verksamma, kloka och ordentliga biet, och med förundran skåde vi huru, bland dessa djur, alla sträfva för det allmänna bästa; men hvad visar oss dessa djur, som vi icke i långt större mått aterlinne hos menniskan. At se ett folk, som ihärdigt arbetar för allmänt väl, att se de mägtiga krafter, som komma i rörelse, aw se huru de strida eller samverka, att se huru rätltvisans lilla hop kämpar emot våldet, huru den stundom måste vika, men aldrig förlorar sin kraft, huru denna kraft med hvarje liten seger förökas, och slutligen växer till en magt, den ingen förmår motstå , att se detta är dock att se det största skådespel, som jorden framställer, och mången enskild olycka insomnar vid denna syn. Fader och moder, barn och maka, frander och vänner bortgå eller vända oss ryggen, och olyckan tycks mana oss hädan ifrån den jord, vid hvilken inga band mer fästa oss: då är godt att vända sin blick till det gemensamma I osterlandet , att kunna glädjas öfver dess välgång, eller känna sina enskilda 0oI lyckor vika för ifvern att bota de allmänna.