Vi hafva ett par g gånger förut halt tillfälle fästa läsarens uppmärksamhet på den Svenska Bondens Tidning, en at de flere periodiska skrifter, hvilka sedan ett par är tillbaka börjat utgifvas, förnämligast for Svenska allmogen. Den talang med hvilken denna tidning är författad och den fosterländska syftningen af dess artklar halva redan börjat att gifva den en icke obetydlig framgång. Ölvertygade alt denna likväl förtjente att vara annu större, så väl med afseende på innehållet, som det ringa priset, :skulle det vara oss ett nöje att kunna på något sätt dertill bidraga; och vi införa al sådan anledning här nedan en artikel, hvars författare på ett enkeit. men ölvertygande sätt, uti en inledning till en revy öfrve. sista riksdagens åtgärder; framlagger sina åsigter öfver nödvändigheten al folkets kunskap om och deltagande i de allmänna ärenderna: Många hafva velat intala oss, att då vi skrifva en udning för bönder, så borde vi icke alls befatta oss med allmänna ärender, dem bönderne hvarken kunna eller böra förstå, andre hafva trott, att den förflutna Riksdagen var läng och tråkig nog medan han varade, samt att man med ena riksdag bör förfara på samma sått, som med en ledsam och förarglig menniska, d v. s. gräla med, honom, medan han lefver, men låta honom hvila i frid, sen han ändtligen en gång är vorden väl död och begrafven; men hvarken åt den ene clier den andre af dessa välmenade rådgifvare hafve vi gilvit gehör, och hvarföre vi det icke gjor, det äro vi redo att förklära. förmodande att J finnen rhitvist att höra våra skäl 1 en sak, der tankarne äro så delade. Så snart et folk förbehållit sig att sjelf granska och ordna sin styrelse och sina lagar, så bör det ock utöfva denna sin rätt, ty hvem skall eljest göra det? Om eu folk, som gjort ei: sidant förbehåll, sedermera kommer och klagar att dess styrelse är dålig, att lagarne äro orättvisa eller öfvertvädas, att skatterna äro höga eller illa använda, att undervisningen varder försummad, m. m.: då må man vil icke utan skäl anse en sådan klagan för dqvinlig och föga värdig, der den icke åvöl