nog okunnig för att vara fullkomligt obekant med allt detta; men att erkänna det, skulle illa passa in med de fixa idder som nu regera honom, och fört honom in i reaktionens leder. Argus producerar vidare sina vanliga diatriber emot Engelska kabinettet och dess föregifna afundsjuka på Frankrike, samt dess underlåtenhet, att uppträda med någon omedelbar hjelp för Spanien. Samma blindhet som förut kommer honom härvid att förbise alla facta! Sålunda förgäter han att Engelska kabinettet är det enda, som gjort något redbart för Spanien; att det officielt tillåtit wuppers värfvande för Spansk räkning och krigsförnödenheters afsändande dit; att dess underlåtenhet att upträda som en beväpnad medlare, måhända skulle kunna, med litet mindre illvilja, anses som en följd af verklig vishet, som en följd af Engelska Ministerens kännedom om Spaniens belägenhet och huru det är klokast, att låta h rindelse: na der utveckla sig af egen kraft, och attej brådstörtaen katastrof, som skulle kunna sla ut till frihetens undergång, eller åtminstone under sitt förberedande astadkomma ännu större olyckor och ohygegligheter. Något mera har ingalunda Fransyska regeringen gjort; och skulle den komma alt interveneras, Så blefve det troligen i detta ögonblick icke till frihetens förmån, sedan Ludvig Filip så nyss hållit en försoningstest med katolska presterskapet i Paris. Man bör emedlertid ursägta Argus, för det han ingenting förstår af en sadan åsigt, men deremot så mycket mer at egennytta och afund. Nu följer den egentliga kärnan af namnude Onsdagsnummer-eller lofqvädet öfver de nya franska trycktvangslagarne, och framför allt öfver Argus sjelf, emedan det var genom wåra (haus) artiklar öfver ämnet, som allmänheten blifvit upplyst om sitt misstag, att anse dessa lagar för hvad de verkligen äro. Argus har deremot upptäckt att de endast åsyfta; att qvälva upprorsprässen, samt auw de betraktas såsom em borgen för lugnet, ordningen och framtidens — säkerhet och som ett bevis derpå anför han, att treprocentsfonderna hojt sig öfver 80. Dessa fouder äro en förtwäffligsak för det slaget af statsmän, som icke veta något mer om staten, än att den är ett ställe, der man kan äta och dricka väl, och , som dertill fordras penningar, der man genom ett skickligt tillhandagående åt ett eller annat parti, kan skaffa sig sådane, samt hvarest följakteligen pennigesiffrans höjd är den enda mätaren for landets trefnad och folkets belåtenhet. Det ligger derföre i sakens natur, att de icke förstå skillnaden emellan en tillfällig börs-konjuntur och en folkopinion; att de icke märkt huru ofta fonderna fallt eller stigit, utan att sådant bebådat någonting för den politiska ställningen, ja, att de någongång till och med stått som aldrahögst, just då det närvarande systemets kurs stått aldra lägst, t. ex. år 1830 i Frankrike, då det nya. statslånet afslöts till en procent öfver pari, ehuru sjeltva regeringen störtades tre eller fyra minader derefter. Men hur skulle Argus hafva tid att: erindra sig hvad hvar och en annan vet? Han är ju på ständig jagt efter upptäckter, dem ingen annan än han kan göra, och dem också ingen missunnar honom. Att ett litet utfall äfven här måste följa emot Aftonbladet och Allehanda, hvilket sistnämde kallas: Hofudningen in petto, hehöfver icke tilläggas, och vi glädja oss dervöfver, ty det är ett tecken at vår vän Årgus ännu icke hotas med den lekamliga döden, hvilket vi skulle befarat, i fall någon nummer utkom, som icke innehöll ett dylikt litet anfall. Dessa höra till Argi diet, och hvem skulle icke unna honom att sköta sin hälsa?