Aftonbladet – 24 september 1835, sida 1

stridligare exenipel, som allt fortfar att vara lika emellan denna epok och vår: nation, menniskor och institutioner. I anseende till denna omständighet är det en politisk erfarenhet, fullkomligt tillämplig till vår närvarande ställning. — Villeleska mimisterea hade, ifrån 1824 till 1827, uppvackt i Frankrike den djupaste ovilja. Fastän hon ägde stöd af en Kammare, som lydde dess minsta vink, hade hon förlorat all popularitet och allt förtroende, och dukade under efter en högst liflig strid, . oaktadt hon höll sig inom den dåvarande konstitutionens gränser, och icke försökte, såsom Polignac, sedermera, att tillintetgöra motståndet genom den fysiska styrkan. Efter Villeles fall kommo, med Martignac i spetsen, män till styrelsen, som väl blott i ringa mån voro hågade för förändringar i liberal anda, men som dock begrepo ögonblickets behof tillräckligt, för att taga ett och annat stog i denna rigtning. De hade utomdess personlig ärlighet nog. för att beträda denna väg utan några baksluga beräkningar, och för att öfvertyga landet om renheten af deras afsigter. Resultatet visade sig snart: kampens våldsamhet dog bort, och samhället erböd en anblick af lugn och säkerhet, som saknats sedan länge. Hvilken reaktionär lag, voterad af Hr Villtles trehundrade deputerade, skulle väl hafva åstadkommit en så hastig och betydande förändring? Hvilka hämmande åtgärder skulle väl så verksamt hafva lugnat det omäthga Frankrike, och återfört inom sina gränser de lössläppte partierne och demokratiens vågor, som brusade i djupet? Hvilka undantagsdomstolar skulle väl hafva åstadkommit det, som, jag villicke säga tillfreds ställandet af nationens politiska och sociala behof, men blotta öfvertygelsen att den nya makten kände ett behof att göra sig förtrogen med dem, och att i viss mån, afhjelpa dem, så vidt den förstod och dess ställning till Carl X:s hof gjorde det möjligt. Det var i en mindre skala, det är sannt, och med mindre kraftfulla män, en bild af hvad som sker för våra ögon i England: De Whigministtrer, som sedan 1830 efterträdt hvarandra i förvaltningen af affärerne, hafva insett den nödvändighet, hvari de bildade folken for närvarande befinna sig, att, under anförande af deras styrelser, gå framåt på en obegränsad bana af materiella och moraliska förbättringar; nationen har i sin ordning insett redligheten af deras afsigter, och huru otåliga också några fraktioner af folket kunna vara, så håller dock massan styrelsen räkning håde för dess goda vilja och för dess handlingar; men ingen kan förutse huru det skulle gå i England, om Lord Russel, Lord Melbourne och Lord Brougham, i motsats mot deras föregående handlingssätt, och affällingar från deras öfvertygelse, gjorde sig till representanter för de föråldrade Tories fördomar och passioner, och försökte bestrida landet de garantier, som det vunnit eller är på vägen att förvärfva. Fordrar man ett bevis på att ingenting tillfalligt och vilkorligt finnes i detta alternatif af lugn och oro, och att allt härflyter från en enda och samma orsak, neml. styrelsernas blindhet, hvilka misstaga sig på de forhållanden, som hädanefter måste ega rum mellan dem och samhällena? så ligger beviset i den förvånande kontrast, som Polignacska ministerens ankomst till styret visar mot den föregåendes. Ingenting förändrades i sakernas yttre utseende, ingenting annat än namnen på några personer, som kallades till affärerne, och som allmänna tänkesättet, med skäl, trodde vara i stånd till de värsta ytterligheter, för att återförskaffa de gamla Bourbonerne ett och annat af de gamla institutioner, som revolutionen förstört. Detta var nog för att åter lossa bandet på alla fruktansvärda politiska passioner, hvilka lugnat sig och slumrat in under 18 månader; och denna gång insöfdes de icke mera. Denna vexling -af stillhet och oro, afstorm och lugn, i skötet af ett och samma land, och det under en korrt tid, är måhända den allvarsammaste lexa styrelserne.fått 1 nyare tider. Den makt, som sedan fem år regerar Frankrike, har icke fattat den. Denna makt har högt förklarat sig för motstånd mot f:amskridandet; och då det i sjelfva verket är omöjligt att göra halt och att stå orörlig, så hafva de ansträngningar, hon gjort för att besegra sina motsiåndare, hänfört henne sjelf: hon har vändt ryggen mot den fyrbåk, som borde tjena henne till ledning för kosan; hon har, så mycket hon förmått, gått tillbaka mot det fält, som. vi nyss hunnit öfver; hon har försökt att återtaga den ena efter den andra af de garantier, som samhällena i våra dagar fordra och behöfva. Annu mer, olyckan vill, till nedsättning af maktens anseende och till råga på den politiska immorälitet, som utgör vår tids kräfta, att alla dessa reaktionära företag ledas af män, som förneka sig sjelfve genom sina handlingar, af öfverlöpare , som rymt från deras fardna fåäna Af cAhvskaR KT Ja AMA TR