het och i detta tillssänd lika värd vår aktning och beundran, bevisas bäst deraf, att sjelfva vår skyddarinna Minerva förvanade gudarnas samqväm redan vid sin födelse eller, sasom det i nordiska mytholegien är berät; tadt om dena en natt gamla Wale, innan kam ännu kommit å dess hufvud.? Du finner nu hur stort skäl jag äger att tills vidare uppskjuta min resa, heldst denua restauration, hvilken icke kan dröja länge, lärer, som man kan tänka, komma att försiggaå med mycken ståt och hö: guidlighet, med flygande fanor och klingande spel drahanter, hivolder, två och två, rede ga och verkligen goda bladen, såsom oflicianter, klädda i daktionerna af Statstidningen och öfriga paliui sporrar och kras, en deputation af unga hvitklädde och, såsom Cederborgh säger, väl smutna fickor ur de offentliga flickskolorna, samt med deras gouvernanter och sköterskur och distriktets polisgevaldiger. Vårskyddspatronessa förmenes komma att sjelt under Pprocessionen till kyrkan bära den gy!dene tuppen på ett sammetshyende, dervid understöddutaf fyra vordnadsvarda mör al stadgad alder, utur Wadstera adli iga jungfrusuift, samt efter ankomsten till ort och ställe med högstegna ben klättra upp till taket på en förgyld brandstege, nägonting som, ehuru höjden är en obetydlighet nu, emot hvad den var då kopparslagaren Palm steg upp och fäste tuppen år 1700, likväl icke är ett särdeles beqvamt arbete, och hvarför hela Sverge alltså stannar bos vär patronessa i så mycket större förbindelse. Sedan hou gitvit tuppen hans plats på takåsen och kransat honom med flickornas blomsterfestoner, håller hon från höjden en oration, samt utsäger med den öfve rlägsenhet i religiös vältalighet, som man i hernes tal vid brbelsällskapets ärshögtid beundrat, den slutliga välsignelsen öfver tuppen, och dricker derpå hans skål ur en flaska hönsbuljong, som hon för detta ändamål medtagit. Pn triumfsång lärer äfven för tillfället vara författad af en viss namnkunnig. skald ur de högre hofkretsarna. Apropos om skalden ur hofkretsarna, så torde du kanske ha gjort en flyktig bekantskap med en hop Obetydligheter, som under namn af Cajsa Rulta stå att läsa i en nummer af Aftonbladet för kort tid sedan. Aftonbladet är ett dumt blad. Det förekomer i denna Cajsa Rulta? någonting särdeles misslyckadt, som tyckes åsyfta att förlöjliga Herr von Beskows berättelse i sina Vandringsminnen om besöket vid Giuliettas graf. Cajsa Rultas författare borde tacka Gud, om han visste, hvad Giulietta var för ett utmärkt fruntimmer, han skulle kanske då icke sjelf tycka så illa vara, om han från dess graf ägde något minne. Hvad det beträffar att skalden skickat souveniren hem till sin Laura, så borde förf. begripa, att man icke kan vara nog pjäkig och sentimental för att vilja sända en bit mossa ända från Italien till Sverge, utan att detta endast är ett vanligt, högst poctskt talesätt, och att hvarje skald nödvändigt för sitt lyriska behof, och synnerhet då han reser, måste ha någon fiktiv älskarinna i hemmet, den det ståndar honom fritt att gifva hvad namn, honom lyster. Laura är ganska vackert. Men det der är allt saker, som ligga uågot för högt för Aftonbladets prosaiska naturer. Vår skyddspatronessa har för öfrigt i anledning af samma Cajsa Rulta, och dess krogrörelse, mutuer, och sju talgade dj —r,? — hvilket, i förbigående sagdt, är galet citeradt, ty der står, horribile diciu! icke mindre än Psjutton, — gifvit vederhbörande en pikant lexa angående deras egen bildning och hyfsning, i hvilket kap itel de alltid hafva så mycket att anmärka mot sina antagonister, Upsala Correspondenten har äfvenledes en ganska rolig visa i någon af sina sednaste numror, deri en viss B— ska, du vet, klagar öfver Aftonbladets trolöshet, som nu förskjutit henne för PCajsa Rulta, vid hvars källa den otrogne funnit sin PGiulietta. Du bör skafla dig att få läsa visan; den är Ver kligen qvickt skrifven. Med estime Öre. Qvidam Qvidamsson.