Aftonbladet – 22 september 1835, sida 2

KALEIDOSEOR Stockholm d. 22 sept. 18335. Till Hr N. E. Fass. — — köping. M. K. B. Det torce förundra dig, att, tvertemot tillkännagifvandet i mitt sednaste om min snara afresa härifrån, jag an en ytterligare gång daterar från hufvudstaden mina rader. Någonting, hvars vigt och betydelse för mig du lärer nogsamt inse, har vädt emellan och kommer att förlänga min vistelse härstädes för obestämd ud. Af tidningarna är det dig nemligen bekant, att det provisionella taket på Biddarholmskyrkan nu är pålagdt. I förbigiende sagdt: har icke Altonbladet redan varit framme och gjort grimaser öfver de kantänka enorma summor, som detta provisionella arbete skulle kostat? man unnar Sveriges ära och stolthet, — Riddarholmskyrkan är det, — icke ens så mycket tak öfver hufvudet, att den kan vara något så när fredad för snö och regn! — Ack, föreställ dig! några små, nästan platta, tjärbestrukna brädskjul i stället för de kopparkladda spirorna, som reste sig i skyarna, och den gyldene tuppen aldra öfverst, som då meajestätiskt solade sig I dagens ljus, och var en prydnad för hela staden. Du känver också den djupa bestörtning, som de: na höghets fall åstadkom bland allt räuskaflens och patriotikt sinnadt folk, en bestörtning som blifvit sympathetiskt upprepad i alla vrår af viket och hvilken du tvifvelsutan sjelf delat; och det fordras Aftonbladets hela lättsinne och oförskämdhet för att, såsom något blad så saunt anmärker, under en hel bufvudstads tårar kunna gifva luft åt silt gudlösa hån vid en ialla afscenden så nedslaende händelse, något som också, efter hvad man i landsortsbladen sett försäkradt, ensamt skadat oftavämnde Aftonblad mer än allt hvad hitills blifvit mot detsamma skrilvit. På mig stjäl sig, äfven ännu, en tär i ögat hvarje ging jag tänker på den sorgliga katastrofen, och detsamma gör det äfven på vår skyddspatronessa, den goda Minerva. Nå, du kan då oestNa dig med hvilken hjertlig hugsvalelse jag I : förnamn den helt färska nyheten, at håga allyarsomt vore a bape om tluppens uteruppsättande tills vidare på det provisionella taket. Det är väl sannt att det ädla hönset erhöll i fallet ätskilliga större och mindie lyten, såsom att en del al näbbet blef afbruten, en och annan stjeniäder gick förlorad och äfven, bvad man påstär, den prktisa kammen; men som Minerva genast tog den fallna högheten i sin ömma husmoderliga omvårdnad, så torde dessa skador ieke vara helt och hålet obotliga. Hvad det 7: äbbiga I bet äfftar, Så är. vär bu!da patronessa, känd för alt åtminstone i den delen sjelf vara nog lyckligt lovad för att till och med kunna deaf dela litet med siv ål en så värdig sujet; hvad ter fiädiarna anbelangar, så är det min enfaldiga tanka, av de aldeles icke utgöra någonting så V äsentligt, att man ej också sådant förutan ganska äl kan varia et lika ädelt och vördnadsvärdt hövs för det; och att slutligen ex okammad storhet lika fullt är en stor