Aftonbladet – 21 september 1835, sida 1

WI HAFVA ICKE RÅD! I England vankas nu för tiden många brochurer öfver politiska ämnen, i synnerhet om Reform, om Lorderna och om den nu varande Ministerens förmåga eller vilja att i sitt reform-kall gå så långt, som folket kräfver. Öfver detta senare ämne har en brochur , under det diktade namnet Isac Tomkins , utkommit, hvilken har tll titel: IVe cant afford it!--(Ni haft va ej råd), eller tankar om Engelska aristosratien. Skriften har synts oss äga det interesse, att vi derur meddela följande utdrag: Jag tror mig icke begå ett misstag, då jag säger, att de reformer vi erhållit sedan reformbillen 1832, fastän. de äro af värde, dock hufvudsakligen äga det i afseende på framtiden, såsom en grundval att bygga på. Ingen menniska kan betvifla att frigifningen af Ostindiska handeln, reformen i Engelska lagen och Skottska municipalsystemet äro stora välgerningar för landet, och att den nya fattiglagen är den vigtigaste förbättring för alla klasser af folket, som parlamentet: beviljat under de tvenne sista seklerne. Slafveriets afskaffande är likaledes en både vis och rättvis åtgärd. Men likväl äro alla dessa reformer, med undantag af fattiglagen, af den beskaffenhet, att icke någon enda menniska genom dem sättes i stånd att säga, att han i närvarande stund be-. finner sig i en bättre belägenhet genom den stora förändring, som skedde med representationen 1832; och fattiglagen skulle troligen hafva gått igenom till och med i de ruttna köpingarnes parlament. Detsamma kan sägas om municipalreformer, en åtgärd af oändligt gagn, såsom befordrande vår befrielse från Toryoket. Alla dessa reformer äro goda — ja nödvändiga i sig sjelfve — men de äro endast verktyg för ett arbete som skall uträttas : medel för ett ändamål. Och hvad betyder det väl, om ett aldrig så godt verktyg sättes oss i händerne, om vi genom någon hemlig trollkraft afhållas ifrån att bruka det? Det vore bättre att vi vore! det förutan, ty vi skulle då mindre plågas af ouppfyllda förhoppningar, och mindre väcka våra motståndares åtlöje. Hvad är det således, som i sjelfva verket kan förbättra folkets belägenhet? Ingenting annat än indragningar i våra etablissementer, på det våra bördor måtte lättas. Det är detta, och endast detta, som kan göra vår ställning bättre, och belöna alla våra mödor och strider. Och likväl är det just detta, som våra liberala ministrar säkerligen aldrig komma att försöka, så vida icke folket tvingar dem till försöket, och understödjer dem deri. Jag misstror ingalunda deras goda afsigter. De mena väl nog, det lilla de mena. De skola medgifva indragningar och besparingar, när det icke mera finnes någon möjlighet att vägra dem. Men hvar och en minister tycker om ett lugnt lif; fruktar för att sätta sig ut med kollegierne och embetsverken och autoriteterne; darrar vid tankan på surmulenhet hos hofvet; och derföre hatar han naturligtvis all slags rörelse mer än: någonting annat. De nuvarande ministrarne befinna sig (genom det egna i deras ställning, och icke genom något ursprungligt fel) i högre grad än alla hittillsvarande ministrar under inflytande af sådane känslor eller sådane grundsatser, om vi kunna ge detta namn åt hvad som tillintetgör all grundsats. De hafva icke makt aut handla som de vilja; tvertom, de måste handla som hvar och en annan vill. En botelse, ett ord, en blick från Tories drifver dem tillbaka, till dess de se au ändå värre blickar (emedan de åtföljas af slag) hota dem från frihetens vänner, om de retirera ännu längre. På detta sätt drifver dem tryckningen utifrån till någonting, som liknar reform, till dess de vreda blickarna och de stora orden från deras högvälborenheter Pörerne, från deras högvördigheter Biskoparne, och de värdige Baroneterne samt andra Hrr possessionater blifva alltför förfärliga att kunna motstås. Hvad de vilja, är att göra jemnt så mycket som behofs, för att hålla Ja I harnale ifrån UnNnrar HUHtan att cå Så länet cam att