nungens Befallningshafvande i Stockholms stad företagit sig alt befalla eller (erinra — lika godt) stadens domstolar, alt icke låta sina betjente besöka någon diplomat! Har han besinnat hvad följden kan blifva af denna erinra? Anungen skola domstolarne skratta derat — och då har Konungens Befallningshafvande blott komprometterat sig sjelf — eller ock skola de hörsamma. Nu är det möjligt, att diplomater få affärer i andra län; och då skall der råda en annan ordning och lag, än här, i fall icke de öfrige Befallningshafvande behaga utfärda likadana ordress. Nej, om en domstol skall fästa alseende på någon befallning, som rörer dess behörighet elier procedure, så måste den vara allmän och vara tillkommen i laglig väg; och så långt åro vi väl icke ännu komne, att en af Konungens Befallningehafvande på fri hand utskickad befallning, eller erinran, eller hvad man vill kalla det, maste gälla såsom rättesnöre för en domstoll. — bet förundrar oss, att Rådhusrätten, som synes hafva ganska klart begrepp om lagens och sin värdighet, vändt sig till Öfsersåthåillaren, såsom en skyldighet och icke blot såsom en rättighet, hvilken alla domstolar äga, att begära haudräckning. Då detta Hr OfverStäthållarens försök är efterti inkligt, är deremot Hr StatsMinisterns räsonement, om hvad Hr Abella troligen komme aut göra eller icke göra, endast och allenast ett ämne för munterhet. han dylikt nägonsin bliltva ett skäl för en domstol, att förfara så eller så. Äfven en diplomat synes böra kunna fatta, att i fråga om lagliga procedurer, det icke lönar att tala om annat, än hvad som är rätt eller icke rätt.