Aftonbladet – 15 september 1835, sida 2

en cigarr. Snart sitta alla rundtomkring honom insvepta i ett rökmoln, och örat såras lika mycke af Citys rotvälska, som näsan af tobakslukten. För. Var Riddare af Alven, är den fulaste och den vackraste trackt lika; när han häfver upp sm mun, så sker det endast för att orda om de små theatrarne, för att hålla ett loftal öfver sina cigarrer, för att berätta hvad de kostat hundradet. Han går in på tett kaffe-hus, tar förtäring der, spelar oborstad, låter komplimentera sig af alla, och fordrar sin räkning med en ton, som tyckes säga: den som kan betala, kan också göra hvad han vill. Emedan han sett något för djupt i glaset, bjuder kusken honom vid hemfarten, att sätta sig innuti vagnen. Här begår han grofheter; man gör honom föreställningar; han utdelar och får sparkningar. Han hotar, mumlande mellan tänderna, med en stämning för Domstol, men hvaraf blir ingenting — och dermed är det slut på hans tidsfördrif för dagen. De personer som vi här skildrat, äro de moderna borgarena flera återstå likväl af den gamla goda skolan, som i allt lugn sätta sig i sin kabriolet, för att besöka en vän på landet, eller taga in på ett anständigt wärdsbus, der de åtnöja sig med en måttlig depens. Det ges ingenting mera välgörande för ögat, än att se huru dessa goda menniskor komma hem om aftonen efter en varm dag, och låta sin häst sträcka ut så att han tillrygga lägger 5 (Engelska) mil i timmen. En blick på dem öfvertygar oss, att de med enahanda samvetsgrannhet taga sin bönbok i handen, som räkningen för sin förtäring. Fred vare med dem och deras likar.