Aftonbladet – 15 september 1835, sida 1

H kan finna sig befogad att skrika. Samma skäl torde hafva föranledt liknöjdheten för den af oss anforda motionen: den kom ju från en oppositionsmau. Hr Dalman har imedlertid fatt upprättelse, då den embetsman, som här närmast svarar emot chefen för vägväsendet i andra länder, eller Direktören för Landtmäteriet, funnit sig nödsakad att erkänna förslagets riktighet. Men oförklarligt blifver det I dock, att motionen lemnades utan allt afseende, då just I samma embetsman var ledamot i det Utskott, som skulle yttra sig öfver förslaget. Då dess vigt erkännes, kan denna sömmnaktighet förklaras endast på det sätt, att man tyckt det vara skam för vederbörande, om en från en oppositionsman utgången idfe skulle blifvit genomdrifven och man i en framtid måst erkänna detta. Vid lägligt tillfälle kan den ju upptagas, och sedermera passera såsom kläckt af den officiella omtankan. Man måste tillstå, att ingenting ofverdrifvet eller charlatanmässigt låg i motionen, då den ingalunda päyrkade, såsom Kanalförslaget 1809, att man genast och utan närmare besinning skulle kasta sig iniett ofantligt företag, utan helt anspråkslöst föreslog en undersökning, samt uppgörande af sadana lagar, som skulle befordra verkställigheten och till och med göra denna i många fall möjlig utan statens mellankomst. Hvem som reser t. ex. genom Dalsland, får se huru all ; ogen sjelf redan påtänkt och mångenstädes verkställt förbättringar efter de grundsatser, som Hr D:s motion hyllar. Detta exempel kan lära oss, att minga af de mindre samhällena, socknar, härader o. s. v., säkerligen skulle vara beredvillige att på egen bekostnad verkställa, esler åtminstone bidraga ull dylika förbättringar. — Denna omtänksamma beredvillighet kan dock icke leda till alla de möjliga goda resultaterna, om den icke ledes af en högre insigt eller efter ett i större scala beräknadt system. Dessutom behöfvas lagar, utan hvilka äfven den bästa plan blifver overkställbar eller onyttig. T. ex. en jordägare, öfver hvars ägor vägen måste ga fram, för att få sin beqvamaste riktning, bör icke äga hindra förbättringen, utan vara phgtig att mot billig ersättning, efter mätismanna ordom, lemna plats för den nya vägsträckningen, så vida den icke tillfogar honom sådan skada, att honom omöjligen kan, med rättsprincipers iakttagande, åläggas att afträda platsen. Motionen innefauar också tänkvärda vinkar om det nuvarande väghållningssystemet. Det torde väl ändtligen vara tid att äfven här tänka på någon lättnad i detta på jorden hvilande olideliga onus. Det är icke blow i sig sjelf orättvist, utan blifver det ännu mer genom sin ojemna och obilliga fördelning. Fins ingen möjlighet, att här, såsom annorstädes, de, som nyttja vägen, äfven underhålla honom? Genom införande af vägpengar blefve den nu existerande obillgheten häfven. Uppbörden är, hvad man mest fruktar; men den torde icke vara synnerligen svår, om saken rätt tillställes. Om alla resande ålades att betala t. ex. en skilling för hvarje häst pr. mil, så kunde den uppbäras af gästgifvaren; och kontrollen på honom låge i Dagboken. Då ban vid hvarje månads slut inlemnade denna, kunde han lefverera sin uppbörd. Hvilken resande skulle knota öfver en riksdalers tillökning i resekostnaden mellan Stockholm och Goteborg, eller två i fall han reser med två hästar. Att kontrollera diligencerna blifver ganska lätt; och hvad sådana resande angår, som nyttja egna hästar, torde man knappast behöfva därom stadga något; ty dels reser man icke länga vägar på det sättet, dels återstår den, åtminstone tills vidare och ännu kanske länge, oundvikliga skyldigheten för allmogen (hvilken mest reser, åtminstone längre vägar, med egna hästar) att lemna dagsverken till vägarketet, hvilket säkert motsvarar vägpenningar. Denna afgift skulle inbringa summor, som troligtvis försloge till anskaflande af materiellen för vägunderhållet jemte aflöningar för den ingenieur-corps, som hade befattning med vägarnas underhåll och nybyggnad. Organisationen af en sådan corps skulle troligen icke blifva svar; och vi äro öfvertygade, att en skickligare chef derför knappast torde kunna finnas än just den man, öfver hvars arbete vi anställa dessa betraktelser. Denna embetsmannacorps borde dock blott få befattning med arbetet, med verkställigheten ; men beslutanderätten, om och hvar nya vägar skulle anläggas eller de gamla omläggas, äfvensom kassans handhafvande, tillkomma municipala auctoriteter. En gifven följd torde vara, att en samhällighet, som icke bekostade nya vägar , vore oberättigad till andel i de inflytande vågpenningarna. Hvad de största strukvägarna angår, borde dock icke en enskild samhällighets veto kunna hindra en mera omfattande förbättringsplan. Dessa äro de första, outvecklade idcerna för ett vidtomfattande Jlagstiftningsoch organisationssystem ; men.