e ovM aladra Hadgdall dl. SFACC IUYLlANRAE SAUL UCLA yttra på den monarkhiska principen? Adeln har, åtminstone under det halfva sista seklet, aldrig vågat yrka sin egen omedelbara beböflighet för folket eller för samhällets bestånd; men han har insinuerat, att han är nödvändig för konungamakten, både såsom dess upprätthållande och dess återhållande princip, som ett skydd emot både despotismen och demagogien ; och af dessa skäl har han påståu sig likväl vara medelbarligen nyttig för staten. Om man börjar med att taga bort det Engelska Ofverhuset, om man sålunda afskär adelns makt vid sjelfva roten, så skola de qvarlefvande skotten, som ännu sitta fast i roten, jemmerfullt ropa J hafven förstört monarkien, J hafven blotwställt Er för att se staten hvälfd i ett anarkiskt kaos, hvilket skall tjena till grundval för despotismens thron. J hafven borttagit alla motvigter mot Er egen yra och mot maktens förtryck. Kolonnen står ensam; dess fotställning vacklar; hon skall falla och förkrossa sig sjelf eller Er!? — Ar detta verkligen att befara? se der, hvad som behöfver undersökas, och hvad vi här endast kunna göra i ett flyktigt utkast. Om man kastar en återbhck på staternas första historia, skall man finna, att adeln, i allmänhet, icke hörer till samhällenas äldsta institutioner, att både folkmakt och konungamakt är ojemförligt äldre, och att friheten på de flesta ställen bestått tillika med dessa, men nästan ingenstädes med adeln. Vi skola icke inlåta oss i någon diskussion öfver adelns uppkomst. En sådan skulle visa, att han ingenstädes utgått från folket, att han öfverallt varit en skapelse af konungamakten eller eroöfringen, och att han oftast genom sitt handlingssätt ådagalagt deita ursprung. Hon har merendels smickrat och krupit för konungarna och förrådt och beherskat dem. Han har förtryckt och trampat folken, och någon gång förenat sig med dem, men då endast för att betvinga en gensträfvig Konungamaktl, som satte sig emot hans fordringar. Dessa beviljade, har han återtagit sin gamla plats omkring thronerna, emedan hans plats alltid varit der fördelar och utmärkelser kunnat erhållas. Adeln utgör intet nödvändigt samhällselement, han består ej genom egen kraft — såsom Adel nemlhgen — han hvilar hvarken på grund af ekonomisk eller intillektuell styrka; han är således i sig sjelf svag och beroende, och blir först då af betydenhet, när han kunnat associera sig med en verklig magt. Emot detta påstående skall man framställa de stora och lysande namn, hvaraf Adelns historia blänker i alla stater. Vi känna och vörda dem; men vi veta äfven, att dessa män, hvilkas förtjenst prydt deras namn, blifvit hvad de varit, dels till följe af sina stora naturanlag, dels såsom stående på höjden af sin tids bildning och sitt lands financiella betydenhet. Vill man väl påstå, att samma personer, af naturen utrustade med samma egenskaper och födda af rika föräldrar, som kunnat gifva dem en, efter sin tid, ypperlig uppfostran, icke skulle stigit till samma höjd inom staten och till samma glanspunkt i historien, om de icke varit Adelsmän, om de icke tillhört den kast, hvars ringaste, fattigaste, okunnigaste och oskickligaste medlem gjort anspråk på samma ära och anseende som de, emedan han tillhörde samma kast, kanhända till och med ägde ett pergament, ännu mera mögladt och oläsligt än deras? Adeln har — vi tillägga alltid: såsom Adel — aldrig alstrat någon förtjenst, någon nytta, eller någon heder åt det allmänna; men väl har han hindrat förtjensten att framtränga, nedsatt värdet af bildning och förmögenhet, så framt de icke voro ett tillfälligt appendix hos individer af deras egen kast, och, om man ej kan neka, att detta nedsättande, detta undanskymmande af redbar förtjenst är en skada för det allmänna, så måste man medgifva, att Adeln skadat samhällena. Har han då kunnat gagna Konungarna? Kan det, som är folket till forderf, vara tll nytta för Regenterna? Antar man denna sats, så medgitfves Adelns behöflighet. I annat fall, om man icke kan bestrida, att Konungarnas väl-förstådda nyua icke är någon annan än folkens, så måste den bestå uti att blifva af med en förderflig utväxt på samhällets stam. Man skall erinra, att Asiens despouska stater för det mesta icke äga någon Adel, och att folken derstädes äro slafvar. Ja, de, som omgilva tronen, som komma i beröring med magten, äro blottställda för dess nycker och kunna lätt förlora lif och egendom. Men ju längre bort derifrån. desto mindre märkes dess qväfvande atmosfer, desto Jlättare andas bröstet, desto friare röra sig lemmarne, och desto mindre kännes förtrycket. I Europa förhöll det sig alldeles tvärt om under medeltiden och gör det till någon del ännu. Ju närmare tronen, desto mera betydenhet, ofta nog desto mera sjelfsvåld, desto mera förmåga att gäcka och trotsa henne; ju längre bort derifrån åter, desto mer laglöshet, desto mer förtryck,