visshet förutsäga, att sådant ej mer skall äga rum; och att i den stund Asien blir Europeiskt bildadt, skall det äfven bli Europeiskt fritt. Om Adeln upphäfves, skall konungamakten derföre behöfva upphäfvas? Visst icke. Adeln är till sin princip ett missbruk, en oformlighet, och de fördelar hon tillskyndat staterna, äro individuella. Tvärtom förhåller det sig med konungamakten. Hon kan till sin princip vara gagnande och nödvändig för samhällena, och dess missbruk; dess förderflighet, äro då tillfälliga och personliga. En stat måste alltid äga en Styrelse, och denna styrelse måste sammanlöpa 1 en spets, en upphöjd person. Detta är en natur-nödvändighet, som ingen något ögonblick bestrider. En sådan är det väl icke, att denna person skall kallas Furste eller Konung, och annu mindre att hans makt skall vara ärfilig. Men denna ärftlighet har deremot flera fördelar i orubbligheten, i lugnet af besittningen, i utestängandet af ärelystnadens intriger och ulltagsenhetens anläggningar, hvarföre den, i trots af sim skenbara onaturlighet, i många fall är att föredraga framför det valbara chefskapet. Det beror blott af Konungarne sjelfva, att, om icke för allud, åtminstone för en lång tid, bibehålla den monarkiska principen. Vi ärna här icke företaga någon granskning om denna princips blifvande öde, och de modi!kationer hon möjligtvis kan komma att undergå, vi vilja endast fästa uppmärksamheten derpå, att den har aldeles ingen ting att göra med Adeln, såsom statsinstitution, att hon aldrig varit stödd och skyddad, men ofta hindrad, motverkad och besvärad deraf, och att dess bestånd mera stadgas än äfventyras genom Adelns upphäfvande, denna Adels, som blott med svårighet tillåtit henne göra något för folket, men som oupphörligt fordrat, att hon skulle göra något för henne. Tag bort Adeln,; och ingen stödjemur skall falla för thronen, men väl den skiljemur, som stängde henne ifrån folket. Menar man med konungamakt endast hofvets glans, nöjet att omgifvas med guldprydde, i den fina tonens bruk väl versefade, kammarherrar, så är det möjligt, att thronen till en början kan förlora någon af dess afguda-prester, som berökte den jordiska gudomen , och sökte wmbilia henne, att hon icke tillhörde den vanliga stoftverlden; men menar man med Konungamakt verklig makt, uttrycket af folkets styrka, emedan den är uttrycket af folkets vilja, makten att skydda, gagna och lyckliggöra, så äro vi öfvertygade, att Konungarne skola mera vinna än förlora genom förändringen. Wisserligen kan en våda förstå thronerne — vådan af en fortsatt sjelfförblindelse.; Om de i stället att förena sig med folken, med deras nytta och deras ära, förena sig med missbruken, privilegierna och skråna, om de med ett ord misskänna både sin pligt och sin fördel, så kan ingen svara för hvad som kan hända. De falla likväl då genom följden af sina felsteg, icke genom undanrödjandet af en statsinstitution, som varit lika mycket till deras skada som vill folkens.