oundvikliga följden af lagen. Jag önskar den; men det är ieke den vägen, som jag önskade, för att komma dit; och om wvi ändtligen komma derhän , skall en vald Pärskammare icke rikta sig af juryns qvarlåtenskap, liten derpå. (Stor rörelse). Mycket återstår att säga M. H., jag känner det med obehag; men jag är icke i tillfälle för ögonblicket att utveckla mina tankar. Jag vill, innan jag slutar, kasta en blick på vår ställning. Det onda är betydligt; jag vet det, jag beklagar det med Er. Om vi söke och finne dess orsaker, hafva vi icke derföre funnit botemedlen ; men vi förvare oss åtminstone mot det misstaget att såsom botemedel använda en förvärring af det onda. Ja, M. H., det onda är stort, är omältligt. Vare långt från mig att med triumf beskrifva det! men finns det blott sedan i går? ligger det helt och hållet i pressens tygellöshet? Djerf genom min ålder, ville jag uttala, hvad jag tanker, hvad jag sett. Sedan femtio år, M. H., finnes öppnad en stor immoralitetsskola ; dess föreläsningar, mägtigare än tidningarna, återskalla nu kring hela verlden. Denna skola är de händelser, som nästan oafbrutet timat under våra ögon. Låtom oss framkalla dem i minnet: d. 6 Oktober, d. 10 Augusti, d. 21 Januari, d. 31 Maj, d. 18 Fructidor, d. 18 Brumaire — der stannar jag. Hvad se viidenna rad af revolutioner? styrkans seger öfver den stadgade ordningen, sådan den ock var, och till dess stöd läror för att legitimera den. Vi hafva lydt de välden, styrkan pålagt oss; vi hafva antagit, firat den ena efter den andra af de stridande läror, som ville försvara dem. Aktningen är utslocknad, säger man. Ingenting kan mera bedröfva, mera nedslå mig, ty jag värderar ingenting högre än aktningen. Men för hvad har man haft aktning nu i femtio år? Troslärorne äro förstörda; men de hafra förstört, slagit hvarandra. Detta prof är för hårdt för menskligheten; hon dukar under deri. Så är det, som makten, en skapelse af försynen, som gjort samhällena, blifvit ryckt från sina grundvalar och efterjagad som ett rof åt styrkan, på hvilken de lägsta passioner uppstgit. Vill detta säga, att allt är förloradt? Nej, M. H., nej; allt är icke förloradt; Gud har icke dragit sin hand tillbaka, han har ej förnekat den efter sitt beläte skapade varelsen; sedlighetskänslan, som han gifvit den till ledare och som utgör dess storhet, är icke utplånad ur dess hjerta. Der, och endast der, ligger det läkemedel, J söken. De våldsamma medel, tll hvilka Hr Konseljpresidenten hade förtroende i går, en retad ärlig mans illusion, äro förtviflans handlingar, och de skulle ge friheten ett dödligt sår, denna frihet, hvars begrepp och behof vi synas på en gång hafva förlorat, köpt imedlertid med så många mödor och lidanden, så mycket blod utgjutet för dess ädla sak. (Bifallstecken). Jag förkastar dessa olycksaliga botemedel; jag afskyr dessa lagstiftningspåfund, deri listen lefver; listen är styrkans syster och en immoralitets-skola till. Låtom oss hafva mera förtroende till nationen, Mine Herrar; ärom den. Hedrens känslor öfverfloda der; vändom oss till dessa känslor; de skola förstå oss, de skola svara oss. Lätom oss öfva öppenhet, ärlighet, sträng rättvisa, förståndigt använd mildhet. Om det är en revolution, skall landet tacka oss derför, och försynen understödja våra bemödanden. (Bifallsrop på flyglarna).