Aftonbladet – 12 september 1835, sida 1

NO YER-GOLLAR)YS TAL I FRANSYSKA DEDUTERADEKAMMAREN, FOR TRYCKFRIHETEN. De så högst interessanta debatterne rörande Fransyska pressens öde äro af en sådan vidd, att vi måste inskränka oss till meddelande blott af ett och annat bland de vigtigaste talen, innan vi slutligen närmare redogöra för sjelfva detaljerne af den nya lagen. Läsaren har, i våra senaste N:r, haft tillfälle se huru Bignon bedömmer frågan: vi inbjuda honom i dag att följa Royer-Collard under den skarpsinniga och sköna utveckling, med hvilken han i sessionen d. 25 Aug. fängslade Kammarens uppmårksambhet. Intrycket : deraf var så djupt, att Hr Thiers såg sig nödsakad att genast uppträda 1 tribunen, för stt söka skingra det, ehuru en annan talare anmält sig till ordet näst efter Royer-Collard. Det måste hafva varit en helt egen känsla för de doktrinäre ministrarne, att från sjelfya denna man, deras orakel, le pere le la doctrine som Fransmännen kalla honom, höra förkastelsedomen öfver det verk, med hvilket de hånat civilisationen i vår verldsdel, och som ställer dem i den förnedrande positionen af affällingar från alla de läror och grundsatser, för hvilka de förut kämpat under hela deras offeutliga lif. — Royer-Cellard yttrade sig på följande sätt: Mina Herrar! Då jag icke kunnat yttra mig öfver lagförslaget i dess helhet under den allmänna diskussionen, har jag begärt ordet öfver första artikeln, som bestämmer lagens karakter och ändamål, och på visst sätt innefattar ett sammandrag af densamma. Tillåten mig att med få ord få framställa för eder några betraktelser, som visserligen blifva underlägsna ämnet; men jag har bordt mera rådfråga min pligt, än mina krafter; jag har behof af edert öfverseende. Jag har ingenting att säga om det attentat, som gifvit anledning till denna lag, om icke att det blifvit, i fall jag så vagar uttrycka mig, förädladt i Europas och efterveridens ögon genom Konungens själsstorhet! Den vördnadsfulla beundran den ingifver, skall, jag är viss derpå, blifva mera nyttig för allmänna ordningens sak, än de stränghetsåtgärder man föreslagit eder. Det är fråga om pressen. Jag känner ingen sympathi för oordningar. Om I kännen nigra verksamma medel deremot, som kartan gillar och hklokheten bjuder, så skall jag understödja dem; men, mina Hrr, i afseende på pressen gifves det vissa sanningar, som utgått segrande ur våra långa strider, som småningom genomträngt sinnena, och som för närvarande utgöra allmänna förståndet 1 denna fråga; t. ex. dessa: pressens fördelar och olägenheter äro oskiljaktiga; det finnes ingen frihet utan något sjelfsvåld; förbrytelsen kan icke definieras, den kan tolkas arbiträrt; förbrytelsen sjelf varierar; det som är förbrytelse en tid, är det icke en annan. Dessa outtömliga sanningar hafva blifvit upphöjda till full visshet, och det är genom dem, som vi kommit till den stora eröfringen. den nationella eröfringen af jury för pressen. (Bravo! bravo!) Om domarne i tryckfrihetsmal äro arbiträra, så bör denna domsrätt icke öfverlemnas åt en permanent domstol; det skulle vara att genom lag stadga ett tyranni. Om pressens förbrytelser äro så tillsägandes rörliga, så fordra de äfven en domstol, som likaledes ar rörlig. 4