kallas de tre bröderne. då han hörde en dörr öppnas bakom sig, och såg en flicka med obeslöjadt ansiglte, blottade armar och fötter, komma ut ifrån ett litet, af löfrika träd undangömdt hus. Hennes hår var uppknutet med ett guldvirkadt sidenband, och hon bar endast en okonstlad orangefirgad Tunic, som knappt räckte till knäet: Glädtigt och utan att blifva främlingen varse, gick hon förbi honom, in uti Marabu:en och aterkom, hållande i hvardera handen en sidenfana, hvilken hon planterade framför ingången till helgedomen. Det var en fredag, Mohamedanernes helgdag; på dessa dagar prydas moskeerne , — stadsportarne och Marabuts med fanor. Leopold, orörlig af beundran och förvåning, hade gerna tilltalat den sköna Islams bekännarinna, men tungan nekade honom sin tjenst. Men då den sköna okända var i begrepp att återvända till huset, bemannade han sig och ropade efter henne: Unga flicka, törsten bränner mig; gif mig litet vatten att dricka?? — Jag har ej annat att gilva än det som finnes vid helgedomen , svarade hon med mild, något osäker röst, och nu återvände hon till dörren af Marabuten, med ett kärl, som Leopold ej bemärkt, och räckte honom af det valtne, som de gäs:fria Mohrerne , till förbigtendes tjenst, ställa utanför sina hus, och som den resande stundom finner utanför Marabuts. Förstenad, liksom slagen af åskan, emottog Lcopold skålen ur den unga tlickans hand, och kunde ej slita sig ifrån att betrakta detta englahufvuds ögon, panna och anletsdrag. Han var öfverraskad af den unga Mohrinnans öppna förtrolighet, som utan tvekan trodde sig säker under den heliges skydd, och denna tanke ingaf honom aktning för henne. Han vågade hvarken nalkas benne, eller vidröra hennes hand; men då hon gjorde mine af att gå ifrån honom, sade han med darrande röst: Ditt land är förtrollande , allt måste der förtjusa oss; men jag har ej selt något, som kan förliknas vid dig. Öfverallt har man bjudit mig blomsterbuketter, men jag ville gerna gifva dem alla för en blomma af din hand.? Vid detta tilltal fästade han sina blickar på en jasminbukett, som i form af en halfmåne var flätad genom hennes hår. Den unga flickan slog rodnande ner sma stora ögon och sade, i det hon aflägsnade sig: De Kristnas tal är behagligt men vi hafva ej lof att höra derpå. -Knapt hade hon, till Leopolds stora smärta, gått några steg emot huset, förrän jasminkransen föll på marken. Han hastade att upptaga den, hans hältiga rörelse skrämde flickan, och med ett anskri flög hon som en pil derifrån. Uti dörren vände hon sig ännu en gång tillbaka, kastade en afskedsblick på Leopold oca försvann. Länge blef vär vän, orörlig stående, försänkt iljufva drömmar, och då han återvann sin fattning föreföll det honom som han haft en syn. Drömmande återvände han till staden, återkallade i sitt minne ännu en gång hvarje liten omständighet af detta äfventyr och bråkade förgäfves sin hjerna att utfundera hvilken denna unga flicka kunde vara, som lefde så ensam under den Heliges skydd och till hans tjenst. (Forts. följer).